Memory Lane …Idag började jag nynna på en låt som jag tror är en av alla de som heter Memory Lane. Åtminstone är det de ord som jag ständigt upprepar.

Och så skulle jag då sätta mig och skriva in något om fullmånen, som redan påverkar, men som du kan se som en rund glimrande skinande klot på natthimlen. När jag sitter där och väljer ut en bild kommer orden igen ….memory lane…..

Självklart! Att vara i känslornas land, att vara i vattnet. Fullmånen i kräftan och jag är fisk, ett vattentecken. Inte underligt att jag vandrar bland minnena.

Under denna veckan har det slagit mig och fått mig att fundera mer än en gång hur det kommer sig att jag plötsligt får upp minnesbilder från min barndom och framåt.

Jag som har otroligt lite minnen från min uppväxt, som har valt att inte spara bildminnen i mitt inre. Eller rättare sagt valt att lägga dem så djupt ner i det djupaste havet att det inte är så enkelt att plocka fram dem.  Minne efter minne har dykt upp som har fått mig att stanna till och bara smakat på dem.
Jag ska väl inte överdriva och säga att det varit överdrivet många men för mig som inte har minnen är det oerhört underligt att minnen dyker upp och flera stycken varje dag.

Det här är inget som på något sätt dragit ner mig känslomässigt, tvärtom känner jag mig oerhört alert och stark. Mina drömmar är helt otroliga just nu och har varit så under ett bra tag. De mest fantastiska upplevelser som jag verkligen sparar inom mig. Min intuition verkar scanna av det mesta helt utan en medveten tanke…tja, helt enkelt är läget känslomässigt på toppen.

Kan det ha med månen och kräftan att göra?…tja, kanske att minnena poppar upp just nu. Kräftan har ju med minnen att göra. Förmodligen har det mesta att göra med att jag nu är i ett härligt känslomässigt flöde där mina inre symboler har bestämt sig för att prata riktigt ordentligt och mycket.

Så här under fullmånen önskar jag att du också får en härligt balanserad dag. En dag då du får möjlighet att umgås med de som står dig nära. Som gjort för en riktig kräft-dag.

Fullmåne – och en massa känslor

Nu på onsdag är det fullmåne och den här gången i kräftans tecken. Ett vattentecken som är känslor.

Och känslor, som vi pratar om dessa känslor!

Hur många gånger läser man inte på facebook, hemsidor, artiklar och i böcker om känslor?

Du känner vad du känner och din känsla kan aldrig vara fel! Upplev dina känslor, förtryck dem inte. Följ dina känslor, följ din intuition, din själ och ditt hjärta.

Känns det igen?

Och nog är det så att alltför många inte följer allt det här, alltför många låter bli att känna något överhuvudtaget.

Men…..ger känslor alltid rätt reaktioner? Om känslan är rätt är våra slutledningar utifrån detta alltid rätt?

Har vi alltid rätt för att vi känner på oss, är vi alltid rätt ute när vi följer vårt hjärta?

Nja…tycker jag då. Många gånger har vi ingen aning om varför vi känner som vi gör. Många gånger är vårt agerande utefter känslor som har sitt ursprung ifrån allt annat än det som precis är framför våra ögon eller våra händer.

För att man ska kunna säga att du ska följa ditt hjärta, din känsla och din själ behöver man kanske vara lite medveten om vem man själv är och vad som är orsaken bakom det som känns.

Nu ska man inte analysera allt men då och då kan det nog vara bra att ta ett steg bakåt och fundera på varför känslan man har uppstod här och nu och inte bara tycka att den är rätt sådär rakt upp och ner!

Och nu när fullmånen är i det tecknet där det hör hemma…..tja, då kan det bli en hel del känslor.

Kräftans tecken för med sig ett behov av familj, trygghet och hemmet. Och kanske är det en eller annan som anländer hem, till sina föräldrar eller till det egna hemmet i dag och kanske bubblar det av känslor i dem.

För ett tag sedan pratade jag med en kvinna som i princip alltid längtade hem. Hon kom till mig för att hon ville bryta sitt mönster eftersom det väldigt ofta blev turbulent hemma och hon somnade väldigt ofta med en känsla av misslyckande.

När hon kom hem och var med sin familj dröjde det inte speciellt länge förrän hon fick skuldkänslor. Skuldkänslor för att hon inte kunde vara hemma mer än hon var. Skuldkänslorna i sin tur gjorde att hon blev kort i tonen och det var inte mycket som hon uppfattade som inte var en regelrätt attack mot henne, vilket gjorde att hon befann sig i en försvarsställning hela tiden. Barnen vände sig mot henne och blev retliga och mannen ansåg att hon kunde ju lika gärna vara borta eftersom det verkade som om hon inte trivdes hemma i alla fall. Resultatet var att hon kände sig väldigt isolera och utesluten.

Blev det rätt när hon följde de känslor hon hade?  Från längtan, till skuldkänslor, till försvarskänslor, till isolering?

Nja, inte riktigt.

När nu hemmet är kräftans territorium är det väl inte helt konstigt om det kanske uppstår en del turbulenta känslor runt det som har med hemmet att göra under denna period. Då kan det vara bra att ha med sig en liten tanke på att det skadar inte att vara en liten observatör till de egna upplevelserna.

Håller du på att förändra dig själv och ditt liv kan detta vara tillfället då det kan bli reaktioner på det. För du är inte som du var i början av relationen. Du håller dig inte till det mönster som var uppgjorda från början.
Var du den person som förlitade dig på din partner kan det bli väldigt turbulent och en känsla av förlust om du nu börjar bli mer självständig. Var du den som var stark och självständig kan det bli väldigt osäkert och tufft för din partner om du nu behöver bli omhändertagen.

Det ena kan ge det andra i sådan situationer och en liten småsten blir till stora bergskedjor.

Var bara medveten om de känslor du har innan du agerar ut dem i alla lägen så klarar du konsekvenserna bättre.

Det kan också vara så att du just under den här fullmånen ser det här mycket klarare än vad du annars gör. Solen lyser för fullt på de skuggor som har med känslor och hemmet att göra. En ren gåva för dem som verkligen vill se.

Om du får syn på känslomässiga mönster….vilket ypperligt tillfälle för att hitta en förståelse och även ge dig själv stöd i detta. Precis som du får en möjlighet att ge andra nära dig stöd för hur de känner och vilka behov de har.

Samtidigt så säger månen nu till dig……du känner och det är rätt. Och det är väl få saker som slår en upplevelse uppbyggt av känslor!

Men våga ställa dig frågor, ta hjälp av stenbocken och solen som nu är precis mittemot kräftan och månen. Ta hjälp av lite mer struktur och var inte rädd, känslan blir inte mindre av struktur, faktum är att känslor kan bli starkare och betydligt tydligare med hjälp av struktur.
Kanske kan du få lite hjälp utav att stenbocken är indelat som ett feminint tecken och att den har en fiskliknande bakdel. En del bland bergen och en del i vattnet. Det kan trots allt vara en bra balansering som vi kan få hjälp av.

Att vara helt inne i en känslomässig dynamik kan nog vara häftig och turbulent men bara för en stund. Även om vatten är vått så är vattnet uttorkande om vi är i det för länge.
Känslomässigt dränerad blir man mest när man tillbringar mycket tid i det området, inte när man inte är där.

Så passa på att ställa dig frågor…Vad mår du bra av? Vad är hälsosamt för dig? När känner du dig frisk? När är du glad?

Så lyssna på den här fullmåne-energin, dina känslor är rätt men ställ rätt frågor till dem!

Tillåt kräftans omhändertagande moderliga energi komma ut i sin fulla potential. Låt dina känslor guida dig..men kom ihåg att du har känslorna…de äger inte dig! Det är du som styr.

Det här är tiden då du kan balansera dina energier, solen och månen. Auktoritet, logik och medvetande eller omhändertagande, känslor och det omedvetna. Du har båda inom dig och vilken energi förlitar du dig mest på? Vilken är du tryggast med? Balansen är som bäst när du litar på din egen dualitet. För vi är uppbyggda på den dualistiska formen, världen är uppbyggd på den och universum är uppbyggd på den. Förmodligen är det bara vi, människan som ständigt slåss mot den.

Ps. Förresten så läste jag att mars och venus är i en konflikt aspekt under fullmånen. Ännu mer dualitet! Är du vinnaren eller är du ett offer? Du kan äga din egen kraft….eller så kan du ge bort den. Vad väljer du?

Buddha sa -

Gå på bron, men bygg inte på den.

Ibland tänker jag på det när jag tycker att det börjar bli väldigt besvärligt. När känslor och händelser tonar upp sig som om de hade betalt för det.

Eller när vägen mot målet är full med, vad jag tycker, jobbiga hinder.

En bro som är en övergång. Från en sida till en annan. Bron som tar dig över till något annat.

Denna övergång kan som sagt se väldigt olika ut, ena gången lätt och med ett flow som gör att man riktigt flyger över och andra gånger stapplar man fram och tror att aldrig bron tar slut.

Och det är då som man lätt börjar bygga bo på den. När det tornar upp sig så att man bara ser det besvärliga. Eller man blir så upptagen av alla bekymmer så man stannar till, ger upp och slår läger. Ett läger där mitt på bron.

En bro som inte är byggd för boende, inte ens för tältande utan enbart som en övergång.

I bergsmeditationen som jag använder mig av för personlig utveckling i grupp bland annat så finns också en bro.

En bro, som förutom att vara en övergång från ett stadium till ett annat också är en symbol för hur du hanterar känslor. ( Bron går över vatten )

Även inom den symboliken ser jag sanningen i det som Buddha sa. Att bygga bo där mitt på bron skulle kunna vara att ha fastnat i ett sätt att hantera känslor, eller att du helt enkelt inte kommer bort från det som hänt eller händer. Att du stannar där och ältar i all oändlighet.

Så bygg inte bo på dina broar. Se det som nödvändiga övergångar för att komma till ett nytt läge. Livets landskap innebär att det ibland är nödvändigt att ta sig över forsande känslor eller djupa raviner av sorg men vi ska inte stanna där. Vägen fortsätter.

En text med ett innehåll som har varit som ett mantra under otaliga stunder under väldigt många år. Och som jag har haft på bloggen förr. Tycker att det är så viktigt att komma ihåg att vi är mer än det som syns!!

Jag har en kropp men jag är inte min kropp. Min kropp kan befinna sig i olika tillstånd av hälsa eller sjukdom: den kan vara utvilad eller trött….Min kropp är mitt dyrbara instrument när det gäller att förvärva erfarenhet och att handla i yttervärlden, men den är bara ett instrument. Jag behandlar den väl. Jag försöker hålla den frisk, men den är inte jag. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp.

Jag har känslor, men jag är inte mina känslor. Känslorna är otaliga, motsägelsefulla, skiftande, och ändå vet jag att jag alltid förblir jag, mig själv, i hopp eller förtvivlan, i glädje eller i smärta, när jag är irriterad eller lugn. Eftersom jag kan observera och förstå mina känslor, och sedan i växande grad styra och utnyttja dem, är det tydligt att de inte är jag. Jag har känslor, men jag är inte mina känslor.

Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt. Det är mer eller mindre utvecklat och aktivt, det är odisciplinerat men läraktigt, det är ett organ för kunskap både vad beträffar den yttre världen och den inre, men det är inte jag. Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt.

Vad är jag då? Vad återstår efter att jag från min jag-identitet har utrangerat det fysiska, känslomässiga och mentala innehållet i min personlighet, mitt jag?

Det är mitt innersta väsen – ett centrum av rent självmedvetande och självinsikt. Det är den permanenta faktorn i det ständigt växlande flöde som är mitt personliga liv. Det är det som ger mig känslan av att finnas till, av varaktighet, av inre trygghet. Detta centrum har inte bara en statisk självmedvetenhet utan också en dynamisk kraft; det kan observera, styra och använda alla de psykologiska processerna och den fysiska kroppen. Jag är ett centrum av medvetenhet och av makt.

Ibland kan vi behöva hjälp med att fånga våra känslor. Orden kanske inte riktig räcker till eller känslan kanske inte har funnit sig själv inom oss.

Ett sätt att hitta hem och/eller en ny upplevelse kan exempelvis vara att låta upplevelsen få en färg. Eller en form, en smak och varför inte en lukt?

Utifrån detta kan du sedan gå vidare och vem vet om du inte hittar en vinkling som du inte sett förut…

Ibland låter jag mina känslor härja vilt med mig. Jag brukar prata mycket om att inte låta känslan äga dig utan att det är du som har känslor och att det är du som har verktygen för att hantera detta. O det är sant helt och hållet..men ibland låter jag känslan äga mig enbart för att det finns något underligt smärtsamt behov av att ge sig hän.

Jag brukar ta emot det som är,,acceptera att det finns och sedan släppa iväg dem igen. Men ibland låter jag dem inte gå utan tar upplevelsen och roterar den inom mig. Jag accepterar inte till fullo utan låter den härja runt i mig. Framförallt till musik.

Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som ägnar mig åt de här på något sätt ljuvliga smärtupplevelserna? Upplevelser som är fyllda av liv.

Musiken plockar upp det som inte är accepterat ännu och jag låter det få fritt spelrum. Tonerna som fyller mitt sinne tillåter känslan att växa till ett crescendo i mitt inre. Det river o sliter och jag brukar ge mig hän. Kroppen vet hur den vill röra sig, det finns inga inövade steg som gäller. Jag virvlar runt ena sekunden för att i nästa stå stilla och vagga. Det som är sårat och skadat får utrymme att uttrycka sig. Armarna gråter och fötterna pratar om styrka och balans.

Så småningom känner jag att den vilda inom mig tar över och det blir en stillhet i den okontrollerade rörelsen. Den vildas styrka visar sin kraft och jag blir återigen varse att hon finns där som alltid i bakgrunden för att träda fram när det är dags. Hon ser till att jag gräver ner fötterna i den myllan jag behöver vara i. Upplevelsen lättar och den blir till fullo accepterad och rinner sakta iväg utan motstånd.

Jag är villig att vara i och acceptera det som jag behöver för att överlämna mig till mig själv.

Kram

Malou

……………………

Bild: Tavla Dansande kvinnor av konstnär Henry Johannes

Minnen!!  Längtan, sorg, glädje och lycka. Allt mixas ihop.

Kvinnor tillsammans campande i en hage och sedan lyssnade på denna inspirerande man. Hjärtat befann sig på alla platser samtidigt i kroppen. Vilken upplevelse..

Kokopelli är det namn som är förknippat med myten om en flöjtspelande man. Många varianter finns det av myten och en är att han kommer med fertilitet för mark och människa. Och efter att man hört Douglas Spotted Eagle spela funderar man inte längre på varför

Musiken går rakt in, pulserande från varenda liten tåtipp ända in i själen. Att dessutom uppleva det på plats, med eldar runt omkring och Native people som visar upp sina traditionella danser gjorde inte upplevelsen mindre.

Minnen..Att tankar och känslor inte är bundna till tiden är det väl ett exempel på. Tiden existerar inte i samma ögonblick som känslan av ögonblicket kommer tillbaka.

Underbara inspirerande Kokopelli, du får gärna kollra bort mig och ge mig gåvan av inspiration och kreativitet. Du får gärna ge mig gåvan av låta kroppen vibrera av liv. Smärtsamt, vackert och fyllt av glädje.

Eva Dahlgren sa i programmet “Så mycket bättre” att hon alltid känt sig utanför, alltid lite annorlunda. En person som hela tiden känt sig fel. Hon hade fel hatt, fel kläder etc.etc. Hon hade hela tiden upplevelsen att alla andra var i grupp och hon var den som inte tillhörde.

Idag ser hon att alla andra förmodligen hade samma upplevelsen som hon själv. Och visst är det så! Även i en grupp är alla individer som brottas med sina personliga frågor och väldigt vanligt är att varje individ i gruppen är den person som känner sig udda och lite utanför.

Oftast är det en fråga om din egen upplevelse och inte gruppens upplevelse. Så mycket fakta som kan härledas till situationer där gruppen verkligen har ställt dig utanför brukar inte finnas. Men självklart finns detta också.

Det finns ju alla dessa situationer med mobbing exempelvis. Det finns även i dessa grupper som består av personer som är fullt upptagna av att beundra varandra. Personer som tror och tycker att de mår så mycket bättre och även att de får ett bättre liv om de utesluter andra som de inte kan känna igen sig själva i eller som de upplever som ett hot mot den egna självkänslan.

Så om du hamnar i en sådan situation där du börjar känna dig utanför,,ta ett steg tillbaka. Fundera över om det verkligen är sant det du tror och känner. Om du för dig själv ärligt kan säga att det är sant, att det är en grupp som är rädda för att uppmuntra och peppa dig i ditt växande för att de tror att de själva blir mindre då,,gå därifrån. Men enbart om du verkligen kommer fram till att det är så.

För trots allt är det vanligare att den egna självkänslan har en tendens att slå undan benen på oss.

Om jag verkligen brydde mig om dig…

…skulle jag möta din blick när du talar till mig, skulle jag tänka på vad du faktiskt säger i stället för att tänka på vad jag själv borde säga härnäst, skulle jag vara lika lyhörd för dina känslor som för dina ord. Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag skratta med dig och inte åt dig, skulle jag tala med dig och inte till dig och jag skulle förstå när jag själv borde vara tyst. Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag inte ta mig över dina murar utan vänta vid porten tills du själv öppnade den, skulle jag inte avslöja dina hemligheter utan vänta på att du gav mig nyckeln till dem. Om jag verkligen brydde mig om dig skulle jag lägga undan mitt rollhäfte och lämna alla mina lösningar hemma; föreställningen skulle avslutas och vi skulle vara oss själva…

~Ruth Senter~

© Steve Husk | Dreamstime.com

En värkande kropp väckte mig idag och det var med stapplande steg som jag tog mig upp.

När jag sedan satt ner och tittade ut på ett spirande skymningsljus blev jag tacksam.

Tacksam för att jag hade en kropp som stapplade upp. En soffa att sitta i och ett fönster att titta ut genom.

Tacksam för möjligheten att göra mina tankar synliga och mina känslor bekräftade.

Tacksam för gemenskapen med mannen som ligger och sover. Tacksam för den släkt som finns kvar som bär på samma minnen som jag.

Tacksam för att den lilla terroristen till Ozzy finns som ger många skratt men en aning otacksam för behovet som han just nu visar att han har, behovet av att gå ut!!