Låt detta vara dig ett av naturens största och högsta mysterier: att en sak fullständigt kan förlora sin gestalt och form, bara för att framträda på nytt, ur ingenting, och bli någonting vars potential och dygder vida överträffar vad det från början var.

- Paracelsus

Tänk om vi ändå kunde komma ihåg detta..att det alltid skapas nytt.

Vi är så benägna vid att hålla fast. Hålla fast vid det som vi anser oss gör oss lyckliga och hålla fast vid det som gör oss olyckliga.

Vi är så rädda för att förlora lyckan att vi lägger mer fokus på att behålla den än att uppleva lyckan. Och vi är så rädda för att förlora det som gör oss olyckliga för vi vet inte vad vi får i stället. Tänk..det kan ju bli värre. Vi vet vad vi har men inte vad vi får.

Men är det inte så att vi egentligen inte släpper någonting helt ur sikte? Någonting, en kärna av den erfarenheten finns ju kvar.

En kärna som är det fröet som bildar något helt nytt. Det ombildas, växer, tillför och berikar och därefter är det återigen dags att släppa taget.

Den eviga cykeln, liv, död och återfödelse.

Vi börjar närma oss vintersolståndet. Den 21:e december då vi har vår kortaste dag och längsta natt. Natten då djuren talar och då vi åter hälsar ljuset och solen välkommen igen.

Det nyfödda barnet i Gudinnans armar påminner oss om det nya som kommer. Död och pånyttfödelse. Den eviga cykeln av liv som vi hittar överallt i vår natur.

Mångudinnan lär oss att vara i harmoni med cyklerna inom och utom oss själva genom att hon visar när det är dags för våra energier att vara utåtriktade och när det är dags att vända oss inåt.

Oh Moon Mother light of the night

The stars who are your company dance with you

Teach us the mystery of your dance

That we may be in harmony with you

And learn to give away and renew.

- Liza Thiel från CD Journey to the Goddess.