Ibland dyker det bara upp. De där bilderna som får en omedelbar förankring i sinnet. Minnesspåren startar omedelbart. och så var det när jag alldeles precis fick syn på den här bilden i en status på facebook.

Den vita ormen. Vilken ömsint men ändå så avståndstagande känsla. För visst är ormen ett stort aber för många av oss? Inte speciellt något som de flesta av oss skulle vilja vara nära och absolut inte känna att vi blir transformerade till.

Men det hände för mig. Jag blev en vit orm.

Under min utbildning till symbolterapeut fick vi vara med om alla möjliga övningar för att lära känna alla de sätt som det omedvetna kan kommunicera med oss på. En av övningarna var bland annat trans-dans. Och det blev verkligen en upplevelse.

Trans-dans är att väldigt monotont röra sig till monoton musik kan man säga ( förmodligen finns det i olika varianter men just där och då var det detta som gällde ). Under dansen arbetade vi två och två. En gick in i den meditativa fasen och den andre passade så att man inte skulle stöta in i något eftersom den som gick in i trans blundade.

Jag blundade, tog ett djupt andetag och hörde trummornas rytm. Sakta försvann min välkända omgivning och de dagliga tankarna drog sig mer och mer tillbaka. Plötsligt var det väldigt mörkt och det kändes trångt runt omkring mig. Inget utrymme att göra några rörelser utan jag fick på något sätt lirka mig fram. Jag behövde komma till ytan.

Efter ett litet tag såg jag äntligen ljus och det som höll mig fast luckrades upp. Med ett djupt andetag så såg jag himlen komma fram. Och ljuset stack mig nästan i ögonen. Jag ville sträcka ut mina armar mot skyn och upptäckte snabbt att det kunde jag inte. En snabb, väldigt flyktig känsla av panik växte. Jag kunde inte röra mina armar.

Jag såg mig omkring och jag såg sand. Överallt rödaktig sand och några klippformation lite längre bort. Huvudet svängde runt och det var då jag plötsligt insåg att det var något udda med mitt sätt att röra mig. Jag såg ner mot vad jag ville ha till mina fötter och jag upptäckte en vit stor ormkropp.

Nej, nej, nej tänkte jag. Inte en orm. Av alla kraftdjur, av alla symboler, inte en orm!

Rent symboliskt tycker jag om ormar, men att upptäcka att man själv är en är inte riktigt detsamma.

Jag försökte ta det lugnt och i bakgrunden hörde jag fortfarande det rytmiska trummandet. Hjärtat kopplade snabbt upp sig i rytmen och jag blev lugn. Lite lätt irriterad men lugn.

Jag såg mig omkring lite mer fokuserat och upptäckte ett antal personer som stod och såg på mig en bit ifrån. Deras uppsyn gav mig intrycket att de var lite frågande men samtidigt inte alls överraskade.

Plötsligt insåg jag att jag pratade med dem. Det var inga problem alls med att höra vad de tänkte och känna vad de upplevde, förmodligen var det likadant för dem eftersom de faktiskt svarade på det jag sa.

De välkomnade mig och sa att de väntat på att jag skulle ta plats i deras tid. Gisses,,jag hade hamnat i Australiens öken och de pratade om Drömtiden. Med ett aha inom mig själv så tänkte jag att det här var ju lite typiskt. Självklart skulle jag hamna i drömtiden.

Jag hade inte släppt min irritation över att vara en orm men fick strax förklaringen av “något” som förmedlade kunskap både till de personer som nu var runt omkring mig och till mig.

Jag var en orm för att det var ormens egenskaper och dess symbolik jag behövde acceptera att jag bar på. Jag var den som transformerades och ständigt föddes på nytt. Jag var den som var kraften och den helande förmågan. Jag var den som ständigt dog för att visa att det krävs död för att liv ska uppstå. Jag hade, vad jag vet i alla fall, maskens egenskaper, att kunna befrukta mig själv. Att kunna delas för att bli två.

En mycket underlig upplevelse, underlig och inte allt igenom bekväm.

Du får ta det goda med det som du upplever som det onda, var det någon som sa. Du har förmågan att kunna kommunicera med många samtidigt utan att vara närvarande. Du har förmågan att kunna visa att döden är nödvändig och att den inte alltid är fysisk. Du går drömmarens väg och på den vägen kommer du att skifta ditt yttre många gånger. Du är en del av allt och du är allt. Du är Gudinnan som skapar och som raserar. Du är en del av oss och vi av dig.

Rösterna började bli svaga och jag ansträngde mig för att höra men något annat började bli starkare och pockade på uppmärksamhet. Jag kände hur det ryckte och plötslig blev jag varse att rytmerna hade förändrats. Det var snabba trumslag och jag visste att det var dags att ge mig iväg.

Innan jag plötsligt kom tillbaka till rummet så kommer jag ihåg att jag tänkte på hur förvånade mina kurskamrater skulle bli av att jag nu var en orm.

Jag öppnade ögonen och det tog lite tid att kunna fokusera på rummet och på min omgivning igen. Under tiden som det nu var min tur att hjälpa min partner fortsatte jag att fundera och försöka ta in min upplevelse.

Bild: okänt ursprung

Drömmar….jag älskar ju att jobba med de här drömmarna vi har.

Medvetna eller omedvetna, vakna eller sovande.

Natt eller dagdröm.

Vårt inre språk är fantastiskt, klargörande och gratis.
Kanske vi då och då behöver lite hjälp med att komma i gång och få lite klart för oss hur just mitt språk fungerar och då kan en grupp, cirkel eller kurs vara bra.

I mitt arbete motiveras jag av att plocka fram lusten till livet. Glädjen som det innebär att vara där man trivs bäst och göra det man känner är den rätta vägen.

Ibland är man dock på avvägar av olika anledningar och det är då som man riskerar att torka ut.
Det är då vi behöver ha kontakt med den livgivande jorden.
Här är ett utdrag som kommer från Clarissa Pinkola Estés som jag tycker beskriver detta uttorkande och hur detta i vissa fall kan komma fram som drömmar;

När en kvinna börjar torka ut blir det allt svårare för henne att fungera i sin sunda vilda natur. Idéer, kreativitet och livet självt trivs med fuktighet.

Kvinnor i detta tillstånd drömmer ofta om den mörke mannen, skurkar, kringsmygande typer och våldtäktsmän som hotar dem, tar dem som gisslan, bestjäl dem och utsätter dem för ännu värre saker.

Ibland är dessa drömmar traumadrömmar efter faktiska övergrepp. Men oftare är de drömmar hos kvinnor som håller på att förtorka, som försummar den instinktiva delen av sina liv, som bestjäl sig själva, utarmar sin skapande funktion, och som i vissa fall inte gör minsta ansats att hjälpa sig själva utan tvärtom bemödar sig hårt för att utestänga ropet från livet.

Både kvinnor och män drömmer ofta och i högre och högre grad om skadade djur – svårigheter att röra sig. Det vilda inom oss är skadat.

Ta hand om dig själv, hitta din lust och lyssna på dina drömmar.

Bild: Ana Correal ….www.anacorreal.com/

The psyches and souls of women have their own cycles and seasons of doing and solitude, running and staying, being involved and being removed, questing and resting, creating and incubating, being of the world and returning to the soul-place…

In order to converse with the wild feminine, a woman must temporarily leave the world and inhabit a state of aloneness in the oldest sense of the word. Long ago the word alone was treated as two words, all one. To be all one, meant to be wholly one, to be in oneness, either essentially or temporarily. That is precisely the goal of solitude, to be all one. It is the cure for the frazzled state so common to modern women…

Clarissa Pinkola Estés

Den här oerhört vackra bilden får mig att tänka på barnet och vårt ursprung.

Min tanke är att vi behöver komma nära vårt inre barn för att klara av att se vårt ursprung i vitögat. Vi behöver den form av öppenhet och acceptans som ett barns sinne kan vara för att se vårt ursprung utan att döma och förkasta.

I mitt liv har det funnits stunder då det ilat till i mig när jag har blivit påmind om händelser i det förflutna. En ilning som gjort att jag försökt förkasta och förvirra mina minnen så att det inte skulle göra så ont.

Det har funnits ögonblick då mitt ursprung gjort mig förtvivlad och då jag önskat mig ett helt annat liv, en helt annan start än den jag fick.

Idag kan jag se det som är jag i allt det där. Jag tar en god blick in i ögat på det som är mitt ursprungliga jag, jag ser det instinktiva och det vackra i det som kan verka otympligt och grått.

Ta tag i det lilla barnet inom dig, omfamna det och låt barnet sinne och dess naturliga öppenhet få dig att se ditt ursprungliga jag.

Nu får det ta och hetta till tycker jag.

Det är dags att börja upptäcka och ta fram stunsen som finns i våra höfter och kraften i vårt bäcken.

Om du ger dig tid kommer du att upptäcka den vildkvinna som bor inom dig. Den kvinna som är sig själv nog. Kvinna som är utan jämförelse.

Du är inte en kvinna genom att jämföra dig med någon annan. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en annan kvinna. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en man. Du ÄR en kvinna.

Du är en varm, stark, hetsig, mjuk, kraftfull och öm kvinna oavsett vem som är i närheten av dig. Du kan vara mer eller mindre bra på att utföra vissa saker men det har inget med den person som du är att göra.

Din vildkvinna är den som tar dig med på de resor som du behöver göra. Hon vet din kapacitet. Ibland blir du puffad och knuffad hit och dit för att du själv ska upptäcka vilken styrka och potential du har. Din vildkvinna vet, men inte du.

Som i vargflocken…varje varg blir utmanad som en koll för att säkerställa att den använder sin potential på bästa sätt. Därefter…full tillit. Inte förrän energin minskar, kanske genom skada eller ålder blir den återigen utmanad för att se om den håller sin kraft. Gör den inte det får den flytta på sig till en annan plats i flocken. Det finns ingen hierarki. Ingen plats är bättre än någon annan.

Din vildkvinna vet också att om du blir skadad eller när energin minskar då behöver du förändra eller minska dina åtaganden. Du kanske inte vill eller inser det, men din vildkvinna vet att det är det bästa för dig.

Det är dags att du letar fram den kraft som du är född med, den som är din. Den som gör att du tar kraftfulla steg när det behövs och mjuka som den finaste bomull när det krävs. Använd den intuition som du har inom dig, värna om det som värnas ska, och ta för dig när det är meningen att du ska ha.

Lås inte fast dina höfter och ditt bäcken. Låt dem sjunga så som det är meningen att de ska.

Idag har det varit höstdagjämning och dagen då vi lämnar taget om moder Gudinnan och tar steget och värnar om den äldre Visa.

Naturen tar nu stegen för att dra sig tillbaka i vila. Och det här är en bra tid för att minnas det som vi är tacksamma för, ära det och de som lämnat oss.

Nu då natt och dag är lika långa är en bra tid att fundera över vilken balans du har i ditt liv. 

Equal night and day
we celebrate the balance of Mabon,
and ask the goddesses and gods to bless us.
For that which is bad, there is good.
For that which is hopelessness, there is hope.
For that which is pain, there is love.
For that which has fallen shall rise again.
May we find balance in our hearts and in our lives.

Jag är villig att bjuda in balans och den Visa i mitt liv.

Kram

Malou

………………………………………..

Texten på engelska har jag ingen källa till.

Vill du trampa på samma stig som mig, likväl som du visar mig nya?

Vill du färdas från det kända till det okända och tillbaks igen?

Att ta stegen in till våra uråldriga myter innebär att du möter dig själv naken och utan mask. Du går dina förmödrar till mötes och omsluts av deras visdom och kraft. Tillsammans, i cirkeln, jublar dina sinnen då du möter det som du anat fanns.

Du möter dina systrars blick och inser att här växer sig samhörigheten stark och upplevelsen blir en rörelse som tar med dig långt in i dig själv.

Din kraft, ditt mod tar plats i dina ben. Du rör dig, virvlande i takt med trumman som lyssnar på Moder Jords puls.

Naturkraften tar sin plats inom dig. På platsen där den hör hemma och du känner omedelbart att det här är Du likväl som det är din syster. Det här är liv.

Jag är villig att ta min plats i cirkeln.

Kram

Malou

Idag var det dags för att hämta in material till en trollboll.

Alltid lika kul när det dyker upp saker i sinnet,,förmodligen väldigt påverkad av vad som ögonen tar in under promenaderna. Idag blev det i alla fall lite rönnbär så nu ska jag sätta mig och meditera ihop min lilla boll.

När får du för dig att du ska göra saker? Och tar du dem någon gång på allvar och gör det?

Jag är villig att lyssna på de impulser som smakar rätt för sinnet

Kram

Malou

Ibland låter jag mina känslor härja vilt med mig. Jag brukar prata mycket om att inte låta känslan äga dig utan att det är du som har känslor och att det är du som har verktygen för att hantera detta. O det är sant helt och hållet..men ibland låter jag känslan äga mig enbart för att det finns något underligt smärtsamt behov av att ge sig hän.

Jag brukar ta emot det som är,,acceptera att det finns och sedan släppa iväg dem igen. Men ibland låter jag dem inte gå utan tar upplevelsen och roterar den inom mig. Jag accepterar inte till fullo utan låter den härja runt i mig. Framförallt till musik.

Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som ägnar mig åt de här på något sätt ljuvliga smärtupplevelserna? Upplevelser som är fyllda av liv.

Musiken plockar upp det som inte är accepterat ännu och jag låter det få fritt spelrum. Tonerna som fyller mitt sinne tillåter känslan att växa till ett crescendo i mitt inre. Det river o sliter och jag brukar ge mig hän. Kroppen vet hur den vill röra sig, det finns inga inövade steg som gäller. Jag virvlar runt ena sekunden för att i nästa stå stilla och vagga. Det som är sårat och skadat får utrymme att uttrycka sig. Armarna gråter och fötterna pratar om styrka och balans.

Så småningom känner jag att den vilda inom mig tar över och det blir en stillhet i den okontrollerade rörelsen. Den vildas styrka visar sin kraft och jag blir återigen varse att hon finns där som alltid i bakgrunden för att träda fram när det är dags. Hon ser till att jag gräver ner fötterna i den myllan jag behöver vara i. Upplevelsen lättar och den blir till fullo accepterad och rinner sakta iväg utan motstånd.

Jag är villig att vara i och acceptera det som jag behöver för att överlämna mig till mig själv.

Kram

Malou

……………………

Bild: Tavla Dansande kvinnor av konstnär Henry Johannes