För mig är detta möte oerhört vackert. Bild tagen av Anna Wedin Andersson

För länge sedan ställde jag frågan: Vad är vackert för dig? till personer som jag hade runt mig i min omgiving. Föga förvånande fick jag svar såsom;

Ett barns nyfikna ansikte, erfarenheten som syns i en äldre kvinnas eller mans ansikte, en person som är lycklig och så vidare.

Om vi tänker på vad vi själva tycker är vackert, är det då inte underligt att vi så ofta faller i de hjulspår som reklamsidorna visar? Om vi själva tycker att det som strålar av glädje, livserfarenhet, nyfikenhet och engagemang är vackert, vad är det då som gör att vi strävar efter något helt annat för vår egen del?

Är inte det oerhört dumt så säg?

Ibland bara det finns där. Det där som är så svårt att sätta ord på. Det där som kanske egentligen inte går att sätta ord på.

Och även om man inte kan sätta ord på det verkar det ändå som att andra förstår vad det är för känsla. Och även om man vet att det inte är exakt samma känsla så finns det en övertygelse om att man pratar samma språk. Det finns en ömsesidighet.

Är det inte underligt? Det syns inte, det går inte att sätta ord på det och ändå är det verkligare än något annat.

Det finns en dörr inom oss och när den öppnas är det bara att vara. Det går liksom inte att göra något annat.

Smärtsamt vackert.

(Foto Idea go / FreeDigitalPhotos.net)