Ibland är det svårt att komma ihåg detta och ibland är det lätt. Och något som inte går eller som snarare inte är så bra att göra är att förneka att de finns. Det kan svida lite extra att acceptera det som pågår och känslan av detta men det lönar sig.

Det enda sättet att helt släppa taget om det som rör runt är att acceptera att det faktiskt rör runt..

Jag är villig att acceptera min känsla

Kram

Malou

Jag ska till Island i sommar..så kul!…Väninnan har i sin tur en väninna bosatt just där och som välkomnar oss bägge. Flygbiljett till överkomligt pris är inhandlad…bubblar.

Ska bli så kul att få vara med om denna resa. Undrar om det inte var så att Snorre Sturlasson hörde hemma i släktregistret också?..adoptivson eller fosterson..något var det har jag för mig. Så långt tillbaka är källorna är lite osäkra men vad gör det. Varför inte, känner jag..;) han sägs ju vara författare till den yngre Eddan vilket är en skaldebok och berättelse om nordisk mytologi. Gemensamt intresse alltså, tänker mytologi nu. I vilket fall som helst så passar han ypperligt in.

Visst är det skönt att ha något härligt att se fram emot? Något som ligger där borta och bara ger en massa god energi…

Jag behöver det här nu. Min själ vill ha näring.

Jag ska inte heller påstå att detta är det enda som jag ser fram emot. Jag har mer godsaker som väntar i min korg. …

Jag arbetade med en ALS sjuk kvinna fram till hennes bortgång förra året och jag har fortfarande kontakt med hennes man då och då. Så välgörande och härligt att kunna mötas och prata då och då, både för honom, deras barn och mig. Det var påfrestande och ganska tunga år att följa någon med den fruktansvärda sjukdomen. I vilket fall som helst ska jag få låna deras helt underbara hus under en vecka i sommar. Först några dagar tillsammans med min dotter. Bara vi två, mycket prat och bara umgås. Blir fint. Sedan kommer man och bonusdotter dit några dagar också.

Så jag har två härliga och mycket speciella veckor som väntar på mig under sommaren.

Mysigt.

En känsla tog fram när jag skrev i morse, Tacksam för den släkt som finns kvar som bär på samma minnen som jag.

Känslan tog plats hos mig och fick ett fäste. Jag har inte kvar många i min släkt som har kunskap och minnen tillsammans med mig. Jag har min moster, som enbart är 4 år äldre än mig, som har delat en stor del av min uppväxt tillsammans med mig men sen är det inte så mycket mer.

Det blev plötsligt en ensam och lite övergiven känsla.

Visst fungerar det att berätta för övrig familj och vänner men det är något som fattas som man får tillsammans med de som varit med om samma upplevelser.

Kanske har du samma upplevelse? Vad är i så fall din känsla av det?

Jag fortsätter min tankegång och låter det bli min pilgrimsvandring idag.