Ibland blir jag faktiskt både lite ledsen och uppgiven. Idag hörde jag ett samtal mellan 3 kvinnor. Samtalet handlade om en kvinna och hennes familj vad jag förstod.

(Det är inte okey att “tjuvlyssna” jag vet, men det är faktiskt omöjligt ibland att blunda med öronen när man sitter nästan på varandra.)

En av kvinnorna berättade om den här kvinnan som tydligen hade barn i samma klass som henne själv.

Vad dessa kvinnor hade emot den här kvinnan och hennes familj var att dom var snälla. Äckligt snälla som de uttryckte det. Hon skulle alltid göra sig märkvärdig genom att ex säga att hon inte tyckte det var okey att prata om någon annan. Hon verkade vad jag förstod alltid ställa upp om det var problem. Hon arbetade som volontär en dag i månaden ( va!! vad hemskt?!), dom tog emot kläder som andra hade vuxit ut och pratade om det som om det vore självklart och naturligt!!

Summa summarum var att det var något som var fel med att vara osjälvisk och tacksam för det man hade.

Och faktum är att jag tror att det är ganska vanligt det här. Många har svårt att svälja att det finns de som är nöjda och glada och vill andra gott. Det måste vara något fel på dessa naiva godtrogna personer. För att det ska vara accepterat behöver man komma upp sig till en mer global nivå. Då först blir det accepterat och en gurustämpel kommer med automatik, men akta om det skulle vara grannen….

För att kunna behålla sin “felfria” identitet är lösningen för många att kritisera omgivningen.