I morse när jag gick och lade mig låg jag en stund och bara slappnade av. Plötsligt får jag min mammas ansikte framför mig. Det är inte speciellt ofta som hon visar sig för mig och hon gick bort som 25-åring redan 1969.

Väldigt nära, med näsan mot min, tittade hon på mig. Successivt drog hon sig bakåt så att jag kunde se hela henne.

Hon sa inget, jag sa inget. Jag var bara fylld. Jag är fortfarande fylld. Så småningom förmedlade hon bilder. Bilder jag fortfarande funderar över. En del har även försvunnit ner i glömskans arkiv.

(Det är min förhoppning att jag har ett arkiv för “glömdheter” annars vore det för sorgligt så mycket som jag tycker att jag tappar bort i vardagen.)

Men vad som är kvar är känslan av att bli omhållen. Tacksamhet och ödmjukhet.

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net

Idag är en dag då längtan kan bli stark. Mors dag. Jag lärde aldrig känna min mamma och de få minnen jag har, vet jag inte längre om de är minnen eller om de är bilder från foton eller berättelser.

Jag skulle vilja åka hem till henne, ta en kopp kaffe, få en kram och prata lite om mina barn, hennes barnbarn, skratta och gråta tillsammans.

Det är inte en saknad jag känner utan en längtan till något självklart.

Visst har jag “pratat” med min mamma, men den inre kontakten går inte att jämföra med ett fysiskt möte, det underlättar men det är inte detsamma.

Idag skänker jag min tanke till alla de som varit och är sin egen mamma.

Image: m_bartosch / FreeDigitalPhotos.net