Det här är något som jag brukar använda mig av ibland när jag känner att jag behöver återta mitt fokus eller när jag känner att mitt tålamod tryter.

En snabb återkoppling till kroppen.

Ställ dig bekvämt och ta några djupa andetag, kanske till och med sucka några gånger.

Andas sedan “igenom” kroppen i sju långsamma andetag. Varje gång som du andas flyttar du uppmärksamheten ett steg neråt. Räkna varje utandning.

Sju – hårbotten och pannan

Sex - ansiktet

Fem – hals och nacke, axlar, armar och händer

Fyra – bröstkorgen

Tre – solarplexus

Två – magen

Ett – höfterna, benen och fötterna.

Känn hur kroppen bara slappnar av.

Mumma för tålamodet, för att landa i kroppen igen. Mumma för ett sinne som är på väg att stressa upp sig.

( uppskriven från en Leva tidning någon gång 2006 )

I morse gick en kvinna bort. Ensam, i stillhet och utan förvarning.

När jag steg in i hennes rum på min morgonrunda kunde jag känna att hon precis tagit sista andetag. En äldre kvinna, närmare 100 år än något annat.

Det är ju så det är med liv, det är ju det enda som vi med all säkerhet vet, livet försvinner. Och livet försvinner på olika sätt. Kanske har vi valt det med glädje och kanske med motstånd.

Jag gick in i mig själv medan vi gjorde i ordning. Här fanns en frid, ingen större ängslan utan snarare en mening som hängde i luften. – Jaha, så nu är tiden slut. Här fanns en längtan efter något annat.

Efter ett tag upptäckte jag att jag inombords vaggade och nynnade för mig själv. Jag hade ett djupt inre leende.

Jag såg mig omkring i rummet, upplevde den rörelse som en gång varit. Fann energi och aktivitet, familjeliv och arbete i de minnesbilder som var placerade i rummet.

Jag visste att om en liten stund skulle nära och kära anlända, sorgsna och kanske en aning oförberedda, men kvinnan var nöjd. Ett helt annat liv väntade, ett där rörelse och energi åter var det framträdande.

Bild: Danilo Rizzuti / FreeDigitalPhotos.net