Gunilla, en vän på FB skrev idag följande rader:

Lång dags färd mot natt, sorgfågeln gör visit…
försöker med att ömt smeka dess fjädrar och huvud en stund så den får ro och kan flyga sin kos igen…

och visst är det så..Ibland behöver vi ödmjukt se och bekräfta vår egen sorg. Den blir så ensam och arg annars.