Förra året skrev jag en text om en kvinna som jag mött och som var deprimerad. Hennes berättelse kom till mitt medvetande när jag stod på hälso- och livsstilsmässan den här helgen.

Kvinnan ifråga stod på väntelista för samtal till terapeut, privat alternativ var uteslutet på grund av ekonomi, och för att överleva kände hon att hon inte hade något annat val än att ta de mediciner som vården erbjöd henne.

När vi pratat en stund kom det fram att ett av de största problemen för kvinnan var hennes dåliga samvete för att hon inte kunde vända sitt ”mörker” till ”ljus och kärlek”. Under väldigt lång tid innan hon sökte hjälp hos vården hade hon gått omkring och försökt förtränga, motarbeta den tomhet och meningslöshet som hon kände.

Hon försökte prata med de vänner hon hade omkring sig, lite försiktig och trevande. Vännerna var jätteförstående och hjälpte henne på alla sätt och vis. Skickade healing, de mediterade tillsammans för att få in ljus och kärlek i livet. Hon försökte med hjälp av vänner se det som var positivt i livet istället för det som var negativt.

Ingenting av detta hjälpte och tillslut kände hon att inte klarade av att ta upp det här längre då hon började få det här dåliga samvetet. Hon måste vara en ”dålig” och ”icke-andlig” person som inte klarade av att ta emot det här ljuset.

Det här skrämmer mig! Hur ofta blir det inte att man gör ”lösningen till ett problem”? Att man försöker vända känslor till något annat eftersom det inte känns accepterat?

Att hon inte klarade av att vända sitt mörker till ljus blev ett större problem än mörkret själv! Tillslut fanns då inget annat än att ta till mediciner!

Inget ont om mediciner, för vissa finns det bara detta som hjälper under en period i livet, men att inte få möjligheten att se vad mörkret innehåller tillsammans med en person som vet vad det handlar om är att förneka en möjlighet att bli ”frisk”.

Mörker, tomhet och meningslöshet kan ha sin plats i vår själ precis som ljus, kärlek och meningsfullhet.