Fotot väcker medkänsla, minnen men även känslan av nuet hos mig. Denna lilla ficka som kryper ihop som i sin mammas mage.

Jag vet hur det är att vara liten, ensam och utsatt. Jag vet hur det är att växa upp och vara utan. Hur det är att hitta styrkan och modet att fortsätta växa. Men oavsett hur stark och modig du är finns saknaden av någon.

I saknaden av någon blir man ofta udda…det sker på många olika sätt…men udda som lika gärna kan vara att man syns väldigt mycket eller ingenting. Och framförallt så känner man sig själv som udda och ensam.

Som ensam utvecklar man en hel del försvar och en hel del styrkor. Styrkor man lär sig att använda för att överleva.

Jag är glad för mina styrkor och jag är ledsen över att de finns. För styrkorna innebär en förmåga att bära. Bära erfarenheter ensam, utan att dela. Det tar tid att lära sig motsatsen eftersom motsatsen hade varit lika med känslomässig död som liten. Det tar tid och kräver en oändlig massa tålamod.

Även idag får jag upplevelsen av att jag önskar att jag var liten och kunde krypa ihop i en mammas famn. Att det inte är jag som behöver konfrontera och vara stark. Att det är jag som blir vaggad. Även idag får jag upplevelsen av att vara ensam och udda.

Men jag är jag, på gott och på ont. Den som verkligen ser mig ser också det. Ser att jag är vuxen men också liten ibland, ser att jag är stark när jag skulle behöva vara svag och tvärtom.

Jäsch säger jag bara. Hur kan det vara så att man kan känna sig alldeles “fluffig” i huvudet, trött o febrig och ändå vara frustrerad för att man inte får gjort något?

Jag ska inte säga man utan jag. Jag blir uttråkad och irriterad även om jag är för disig för att kunna koncentrera mig på något. Och när jag väl börjar med en tanke försvinner den lika lätt igen.

Jag funderar över om det har något att göra med det som är min pilgrimsvandring i vardagen just nu. Gamla ärr. Låter jag dessa styra min väg? Min upplevelsen över att det inte finns tid till att vara sjuk, inte okey att lägga sig tillrätta bland nyvädrade kuddar?

Gamla “jag är stark, jag måste stå på benen” syndrom? Kan det vara så?

Jag som är en stark anhängare till att arbeta mot ‘sjuknärvaro’ och argumenterar för det egna ansvaret mot sig själv och även mot andra. Klart jag är ju inte på jobbet och har precis tackat nej till ett uppdrag.

Men kanske är det så att jag inte riktigt unnar mig att lägga mig tillrätta bland sjukfiltarna o kanske är det så att vår kära hund inte heller tillåter mig att göra det.

Jag kommer till slut fram till att jag förmodligen fortfarande bär på en släng av gamla ärr, inte så att de får mig att ta deras väg men de saktar ner mig en aning. Ytterligare ett faktum som kommer in är något så enkelt som att jag just nu inte har en enda bok att sätta tänderna i som jag inte har tuggat på flera gånger.

Lite vanlig hederlig uttråkad känsla.