Ett gammal järnvägsspår ledde mig in i mitt inre. Det finns något sorgset vackert över nerlagda spår. Här finns spår av sjudande liv och aktivitet som varit.

Det ger mig inte bara lust till att vandra längs rälsen, på ett svårförklarat sätt får det mig att känna mig tung, lätt, glad och sorgsen samtidigt.

Den tar mig även tillbaka till min barndom och till den upplevelsen som jag fick när jag ex läste Fem böckerna. Spännande äventyr, gemenskap, stora ödsliga hedar med mystiska ljud om nätterna. Camping och härliga frukostar men färska ägg köpte hos en bonde längs vägen. Kallt fräscht vatten från en källa i närheten.

Idag kan jag se vad det var som gjorde att jag blev fascinerad av dessa böcker jag läste.

Har du funderat över dina barndoms bokhjältar?