Funderade på sorg och ledsamhet idag efter att jag hittat den CD film som jag gjorde av en gammal super8 film.

För några år sedan lyckades jag leta reda på min mammas väninna, hon och min mamma umgicks ofta för sisådär 50 år sedan. Väninnan hade en super8 film där även min mamma fanns med på och eftersom mamma dog när jag var 9 år var det en helt otrolig känsla att se detta. Tyvärr lyckades jag lägga denna CD på ett ställe som jag inte kom ihåg och idag hittade jag den.

Kvällen bestod av tårar, av glädje och en viss typ av sorg. En sorg över att inte ha fått lära känna henne, en sorg mixat med förundran när jag ser hur lika vi är, hur lika vårt kroppsspråk är.

Och jag är samtidigt förundran över hur vårt sinne fungerar, känslorna som kommer och går. Den sorg som en gång varit som ett ständigt ösregn är över för många år sedan.

Jag funderar över liknelsen av ett lågtryck och kanske kan man se det så. I början är det ett fullständigt regnkaos. Det piskar ner och slår dig till marken, du gör allt vad du kan för att skydda dig och försöker ta dig till vind- och regnskydd överallt där du kan. Tillslut är du så fullständigt genomblöt att du bara står där och låter regnet plåga dig.

En dag förstår du plötsligt att det är nödvändigt att ta på dig kläder som skyddar dig från regnet och du inser att du kan gå och röra dig, att helt enkelt leva så länge du har rätt kläder. Plötslig upptäcker du en morgon att det inte längre regnar så häftigt och du börjar ana att det finns en sol, en blå himmel någonstans och tillslut kan du ta av dig dina regnkläder och njuta av solen igen.

Då och då är det dags för att plocka fram ett paraply eller till och med dra på dig regnkläderna igen men du vet nu att det existerar något annat är dåligt väder.

Ps. Min mamma är hon som sitter med en liten i knät. Där är hon runt 11-12 år.

Härligt, frigörande och oerhört behövligt. Hjärtats tal.

Då och då behöver vi ta de här stunderna, stunderna då vi låter hjärtat prata fritt. Det räcker inte att skriva, vi behöver höra orden komma från oss själv. Och tro mig, även om du är själv blir det en upplevelse som är befriande.

För visst är det så att vi går och bär på ord som aldrig blir sagda. Ej uttalade för att vi ännu inte vågar eller vet om vi får uttala dem. Ord som berör vårt innersta och visar att vi är sårbara.

Visst är det så att vi är ärliga och att vi försöker vara så sanningsenliga som vi bara kan, men allt kan man ju inte säga, eller?

Vi blir arga, ledsna och upprörda och ändå stannar orden inom oss, för vi vill ju inte verka bittra, småsinta eller egoister.

Ibland gör vi saker som vi efteråt ångrar men som vi har svårt för att yppa till någon annan. För tänk vad de ska tycka om oss då.

Ibland gör våra vänner saker, kanske utifrån deras situation det bästa, men som vi själva har svårt för att förstå. Vem är jag att säga eller döma om detta?

Kort sagt…vi har mycket i våra hjärtan som behöver få uttryckas. Så ta en stund för dig själv eller tillsammans med en vän som du har förtroende för, och uttryck ditt hjärtats tal.

Uttryck all den sorg som hjärtat bär på och uttryck all den längtan som hjärtat har.

Nu samlar jag ihop mig för att gå på begravning i morgon. En kvinna som var som blomman på bilden gick över för ett tag sedan. När man träffade henne blev man innerligt glad. Hon var så otroligt naturlig, rak och ärlig och hon var verkligen en person som aldrig sa något ont om någon. Under alla år har jag aldrig hört henne prata illa om en enda person. Vi gick bergsmeditationsutbildningen tillsammans och eftersom vi bodde i samma stad åkte vi upp, kamperade i samma rum och åkte hem tillsammans. Vi hade våra grupper på samma ställe, vi pratade allvar, vi grät och vi skrattade tillsammans.

Efter att jag flyttade från Alingsås och ner till Göteborg blev vår kontakt mer spridd och när hennes dotter ringde och talade om att hon var sjuk var det inte med speciellt lätt sinne som jag åkte upp. Jag nämnde i en grupp i dag att jag är så oerhört tacksam över att jag fick följa henne under hennes sista tid. Min vän och även hennes familj ringde efter mig då och då och jag fick förmånen, för det var verkligen en förmån, att vara ett stöd för henne. Det är sällan man träffar så starka personer. Hon hade liksom en klar personlighet som gick utöver allt annat.

I morgon är det alltså dags för begravningen och trots att mina ögon tåras är jag oerhört tacksam för att jag fick förmånen att få träffa och lära känna henne och att jag imorgon kan delta i ceremonin.

Gunilla, en vän på FB skrev idag följande rader:

Lång dags färd mot natt, sorgfågeln gör visit…
försöker med att ömt smeka dess fjädrar och huvud en stund så den får ro och kan flyga sin kos igen…

och visst är det så..Ibland behöver vi ödmjukt se och bekräfta vår egen sorg. Den blir så ensam och arg annars.

I morse gick en kvinna bort. Ensam, i stillhet och utan förvarning.

När jag steg in i hennes rum på min morgonrunda kunde jag känna att hon precis tagit sista andetag. En äldre kvinna, närmare 100 år än något annat.

Det är ju så det är med liv, det är ju det enda som vi med all säkerhet vet, livet försvinner. Och livet försvinner på olika sätt. Kanske har vi valt det med glädje och kanske med motstånd.

Jag gick in i mig själv medan vi gjorde i ordning. Här fanns en frid, ingen större ängslan utan snarare en mening som hängde i luften. – Jaha, så nu är tiden slut. Här fanns en längtan efter något annat.

Efter ett tag upptäckte jag att jag inombords vaggade och nynnade för mig själv. Jag hade ett djupt inre leende.

Jag såg mig omkring i rummet, upplevde den rörelse som en gång varit. Fann energi och aktivitet, familjeliv och arbete i de minnesbilder som var placerade i rummet.

Jag visste att om en liten stund skulle nära och kära anlända, sorgsna och kanske en aning oförberedda, men kvinnan var nöjd. Ett helt annat liv väntade, ett där rörelse och energi åter var det framträdande.

Bild: Danilo Rizzuti / FreeDigitalPhotos.net

Stjärnornas tröst

Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."

Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."

Karin Boyes dikter har gjort mig sällskap
ikväll. En dag och kväll som samlat många
till gemensamma stunder då helande tankar
har sänts till de som drabbats i Norge.