och släppte taget. Jag tog sats och landade rakt i mig själv.

Precis så blev det. Med en duns befann jag mig i mig själv. I alla de där känslorna, obekväma och bekväma, bekräftade och obekräftade befann jag mig plötsligt.

Sedan dess har jag fortsatt att befinna mig just där, i mitten av allt det som är jag. Inte är det smärtfritt men det är också den mest underbara befriande känsla som jag någonsin upplevt.

Och det underliga är att det liksom inte går att ta sig själv tillbaka till det som en gång varit. Har man väl tagit sats och hoppat går det inte att ha låtit bli att hoppa.

Hur jag än vrider på mig så ser jag det som är jag. Jag ser mig själv mitt i ilskan och sorgen. Jag ser mig själv i de lyckliga ögonblicken. I alla de ögonblick som finns i vårt känslomässiga register, då är jag där och ser mig själv.

De lyckas liksom inte smita förbi mitt radar längre utan det är snarare så att det är jag som är radarn. Jag har koll.

Att ha koll är inte samma sak som att det är möjligt att bestämma sig för att inte vara ledsen, olycklig samt alla de där känslorna som är mindre roliga att dras med. Snarare så att när jag är det så scannar radarn av och berättar för mig att nu har du känslor som är arga. Inte nog med det,,oftast har radarn mage nog att tydligt visa för mig att ilskan bottnar i ett beteende hos mig själv.

Det är enkelt att vara i sig själv och det enkla är det svåraste du någon gång kan vara i.

Att ta sats och hoppa rakt in i den invecklade utveckling som det innebär att landa i sig själv är värt allt. För det finns inget som är så smärtsamt och samtidigt så fullständigt underbart som att lyckas få syn på sig själv.

Lycka till med ditt hopp!

Så befriande att rensa. Visst är det lustigt och på något sätt paradoxalt att vi utvecklas genom att befria oss från saker. Att befria sig själv från självbilder som man gått omkring och släpat på. Befria sig själv från stämplingar som man kanske har levt med sedan barnsben och har trott varit sanna. Ju friare man kan bli desto mer personlig utveckling.

Nu ska jag själv ta och släppa taget och rensa ut sådant som ligger och skräpar inom mig. För jag menar,,vad kan hända? Det är ju inte precis som att det väntar förödelse, snarare tvärtom. Förödelse väntar om jag inte släpper.

leelea4

Så Yihaa, nu släpper jag taget.

För att bli mer krävs mindre!

“Två munkar var ute på pilgrimsresa. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över floden hade rasat och vid stranden stod en förtvivlad kvinna. Den ena munken erbjöd sig att bära henne över floden, han tog henne på ryggen och vadade över. Munkarna fortsatte på sin vandring under tystnad.

Efter ett par timmar kunde den ena munken inte hålla tyst längre utan sa upprört till sin broder: -Hur kunde du göra så? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra vid en kvinna. Hur kunde du få för dig att bära henne på din rygg?

- Jag bar henne över vattnet och lämnade henne på den andra stranden, svarade den andre munken.

- Bär du henne fortfarande?”

Zenbuddhistisk berättelse

Häromdagen tror jag att jag mötte den mest kritiska och negativa person som jag överhuvudtaget mött i mitt liv.

Efter en kvart var jag faktiskt ganska trött i öron och i huvud. Istället för att direkt säga något till personen började jag lägga märke till vad jag själv kände i kroppen.

Hur min kropp reagerade, hur det kändes när irritationen steg. Hur jag började få svårt att ha fötterna stilla, hur jag fick svårt att sitta still. Helt enkelt hur hela min kropp vred sig och ville ta mig ifrån situationen.

Tillslut bara satt jag och hörde inte så mycket vad personen pratade om utan bara upplevde mina egna inre sensationer.

Efter en stund släppte alla mina irritationskänslor och då vände jag mig till den här personen och sa att det måste vara tråkigt att uppleva så mycket negativt. Jag frågade även hur det kom sig att personen ifråga fortfarande umgicks med dessa som gjorde allt det här negativa.

Som ni säkert misstänker fick jag inte speciellt mycket svar utan personen reste sig och gick därifrån. Inte alltför glad måste jag säga.

Däremot gick jag därifrån med en lätt känsla i kroppen. För mig är det här ett exempel på att det fungerar att välkomna de känslor som kommer, hålla dem nära och sedan låta dem gå.