I närheten av något händer något annat.

Visst är det så att vi ibland behöver bli påminda för att komma ihåg? Självklart eller hur? Det som inte finns medvetet, finns ju naturligtvis inte där. Men är det inte underligt att saker som egentligen är det viktigaste för oss har en tendens att sjunka långt ner och vi låter oss bli överhopade av andra detaljer mest hela tiden?

När nu övergången från ett liv till ett annat återigen gör sig påmind blir jag medveten om behovet av att se över värderingar igen.

Ifrån vilket håll tittar vi på våra handlingsplaner och mål?

Då och då tittar jag på mitt liv, mitt agerande, mina planer från perspektivet “en dag kvar här och nu”. Det ger mig en inblick i hur jag lever efter det som jag värderar högst och om jag är sann mot mig själv.

Och nu när jag är i närheten av något då dyker frågan upp igen som det mest naturliga i världen.

Om jag inte finns i morgon, vad vill jag idag då? Vad vill mitt hjärta och vad är det min själ sträcker sig efter?

Jag låter frågan väcka mig till liv och bosätta sig i mig. Jag låter frågan väcka upp mina avsikter med mitt liv.

Det är känslan som kommer upp som är den värdering som behöver styra mina mål, mina planer.

Jag låter känslan leva med mig under dagen, återigen bygga bo i min kropp och under kvällen tänker jag låta den inreda och inventera mina planer igen.

Nu stänger jag ner min dator och åker för att hälsa på min väninna. Väninnan som är i övergången och som ger mig gåvan att bli påmind.

I morse när jag gick och lade mig låg jag en stund och bara slappnade av. Plötsligt får jag min mammas ansikte framför mig. Det är inte speciellt ofta som hon visar sig för mig och hon gick bort som 25-åring redan 1969.

Väldigt nära, med näsan mot min, tittade hon på mig. Successivt drog hon sig bakåt så att jag kunde se hela henne.

Hon sa inget, jag sa inget. Jag var bara fylld. Jag är fortfarande fylld. Så småningom förmedlade hon bilder. Bilder jag fortfarande funderar över. En del har även försvunnit ner i glömskans arkiv.

(Det är min förhoppning att jag har ett arkiv för “glömdheter” annars vore det för sorgligt så mycket som jag tycker att jag tappar bort i vardagen.)

Men vad som är kvar är känslan av att bli omhållen. Tacksamhet och ödmjukhet.

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net