En text med ett innehåll som har varit som ett mantra under otaliga stunder under väldigt många år. Och som jag har haft på bloggen förr. Tycker att det är så viktigt att komma ihåg att vi är mer än det som syns!!

Jag har en kropp men jag är inte min kropp. Min kropp kan befinna sig i olika tillstånd av hälsa eller sjukdom: den kan vara utvilad eller trött….Min kropp är mitt dyrbara instrument när det gäller att förvärva erfarenhet och att handla i yttervärlden, men den är bara ett instrument. Jag behandlar den väl. Jag försöker hålla den frisk, men den är inte jag. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp.

Jag har känslor, men jag är inte mina känslor. Känslorna är otaliga, motsägelsefulla, skiftande, och ändå vet jag att jag alltid förblir jag, mig själv, i hopp eller förtvivlan, i glädje eller i smärta, när jag är irriterad eller lugn. Eftersom jag kan observera och förstå mina känslor, och sedan i växande grad styra och utnyttja dem, är det tydligt att de inte är jag. Jag har känslor, men jag är inte mina känslor.

Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt. Det är mer eller mindre utvecklat och aktivt, det är odisciplinerat men läraktigt, det är ett organ för kunskap både vad beträffar den yttre världen och den inre, men det är inte jag. Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt.

Vad är jag då? Vad återstår efter att jag från min jag-identitet har utrangerat det fysiska, känslomässiga och mentala innehållet i min personlighet, mitt jag?

Det är mitt innersta väsen – ett centrum av rent självmedvetande och självinsikt. Det är den permanenta faktorn i det ständigt växlande flöde som är mitt personliga liv. Det är det som ger mig känslan av att finnas till, av varaktighet, av inre trygghet. Detta centrum har inte bara en statisk självmedvetenhet utan också en dynamisk kraft; det kan observera, styra och använda alla de psykologiska processerna och den fysiska kroppen. Jag är ett centrum av medvetenhet och av makt.

Vad ser ni systrar, vad ser ni, säg?
Tänker ni inom er, när ni tittar på mig:
“En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick.
Som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.
Som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till.”

Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårsbarn med far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårs flicka, smäcker och grann,
med drömmar om att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår volt,
vid minnet av löften jag givit och håll’t.
Vid tjugofem, nu har jag mina egna små,
som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid, i ensamhet och nöd.
De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare,
se MIG!

Denna text hittades hos en avliden kvinna (skotsk) på långvården. 

Visst är det värt att stanna till?!..Det krävs inte mer,,,bara stanna till!

SE den du möter, den du pratar med och den du har vid din sida.

Jag är i närvaro.

Kram

Malou

Afrodite, förmodligen inte en Gudinna som man först förknippar med kommunikation. Men för mig hör hon i allra högsta grad ihop med kommunikation. Kommunikation och kreativitet.

Jag har alltid varit djupt fascinerad av historia, arkeologi och myter. I min utbildning till symbolterapeut kom jag ännu djupare i min kontakt med myterna och framförallt med de Grekiska Gudinnorna. Varje Gudinna har sin arketyp, egenskaper som vi lätt kan applicera på oss själva. Afrodite är den Gudinnan som kan ge en djupare insikt, inte bara om kvinnans sensibilitet och sexualitet, utan även om hur vi kan kommunicera.

Afrodites medvetande är fokuserat men ändå mottagande. Kanske kan man säga att det är en aning likt en förälskelse. Jean Shinoda Bolen jämför Afrodites speciella medvetande med teaterljuset. Det ljus som lyser upp en hel scen.

“Detta speciella ljus hjälper oss att bli känslomässigt hänförda av en symfoni, att påverkas av en pjäs eller av en talares ord. Känslor, sinnesintryck och minnen aktiveras inom oss som ett svar på det vi ser och hör.”

Afrodites förmåga att både vara sårbar och osårbar hjälper till i en kommunikationssituation. Att vara fokuserad, vara engagerad och samtidigt bibehålla en viss distans så att man inte förlorar sig i sin egen känsla. När distansen går förlorad är vi inte längre den empatiske lyssnaren längre.

Att lära känna Afrodite, att ta till sig hennes energi är att omfamna sig själv.