Japp. Då är det idag dags att göra en MR scanning igen. Det var många år sedan och det enda jag egentligen minns är att jag inte var speciellt förtjust i att rullas in i den där helt enorma maskinen.

Jag får lugna mig själv med att jag idag är betydligt bättre på att sätta mig själv i ett tillstånd av stillhet än vad jag var då.

Eftersom min släkt inte har den bästa historien när det gäller status på kärlen, får jag göra en undersökning då och då när de rara doktorerna tycker att det är dags.

Ibland är det bra att ha en något unik och rörig sjukdomshistoria i släkten,,jag har oftast full koll på hur det ligger till med min egen fysik.

En diskussion i vardagen resulterade i lite funderingar. Det handlar om att vara modig, att ta för sig och säga ifrån.

Det blev väldigt tydligt under det här samtalet hur de krav vi har på andra är formade av våra värderingar eller önskningar. Och hur lätt det är att falla i en fälla att försöka tillgodose andras önskemål om hur man ska vara för att man ska duga.

Om en man exempelvis inte är en person som säger ifrån, inte tar initiativ till allehanda aktiviteter, inte är den mest sociala person man kan tänka sig, då är det lätt att tycka till med åsikter om att han inte är en riktig karl.

Detta handlade diskussionen om. Jag tänker så här, om den här personen har dessa personlighetsdrag ( vi är trots allt olika) och är nöjd med detta ska han då ändra sig? Jag menar ändra sig för att partnern har tröttnat på att själv ta initiativ och vara utåtriktat aktiv?

Ska mannen börja spela tuff, låtsas trivas i ett socialt liv han inte vill ha för att partnern ska tycka att han är en riktig karl? Är det modigt eller fegt att vara den man är?

Det är så lätt att fastna i sina egna åsikter och anse att dessa är rätt. Kanske det skulle kunna fungera för partnern att vända sin tanke, att det som anses fegt i själva verket är uttryck för en modig, stark person som hävdar sin rätt att vara den han är.

Tyvärr gör vi allt för ofta mycket som passar partnern än för oss själva.