Jäsch säger jag bara. Hur kan det vara så att man kan känna sig alldeles “fluffig” i huvudet, trött o febrig och ändå vara frustrerad för att man inte får gjort något?

Jag ska inte säga man utan jag. Jag blir uttråkad och irriterad även om jag är för disig för att kunna koncentrera mig på något. Och när jag väl börjar med en tanke försvinner den lika lätt igen.

Jag funderar över om det har något att göra med det som är min pilgrimsvandring i vardagen just nu. Gamla ärr. Låter jag dessa styra min väg? Min upplevelsen över att det inte finns tid till att vara sjuk, inte okey att lägga sig tillrätta bland nyvädrade kuddar?

Gamla “jag är stark, jag måste stå på benen” syndrom? Kan det vara så?

Jag som är en stark anhängare till att arbeta mot ‘sjuknärvaro’ och argumenterar för det egna ansvaret mot sig själv och även mot andra. Klart jag är ju inte på jobbet och har precis tackat nej till ett uppdrag.

Men kanske är det så att jag inte riktigt unnar mig att lägga mig tillrätta bland sjukfiltarna o kanske är det så att vår kära hund inte heller tillåter mig att göra det.

Jag kommer till slut fram till att jag förmodligen fortfarande bär på en släng av gamla ärr, inte så att de får mig att ta deras väg men de saktar ner mig en aning. Ytterligare ett faktum som kommer in är något så enkelt som att jag just nu inte har en enda bok att sätta tänderna i som jag inte har tuggat på flera gånger.

Lite vanlig hederlig uttråkad känsla.