” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger upp det jag har, får jag det jag behöver.”

Och så är det väl eller hur? När du har gett upp ditt motstånd kommer en känsla av acceptans och med detta kommer en känsla av frid. Ibland håller vi fast våra smärtsamma tankar som om de vore “sanningen”, vi trampar vatten i vår egen sörja. Är det inte så att vår “smärta” redan har varit och det är vi som håller fast den och återupplever den med våra tankar. Jag hade en upplevelse i min Bergsmeditation för flera år sedan som påminner om detta som Tolle pratar om i den filmsnutt jag lagt in.

Jag läste idag en snutt från boken “Ledarskapets Tao”.

” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger upp det jag har, får jag det jag behöver.”

Detta fick mig att bli påmind om en Bergsmeditation som jag hade för många år sedan och som var såpass stark att jag fortfarande kommer ihåg den.

I Bergsmeditationen går man en specifik väg varje gång, även om vägen är detsamma är upplevelsen och symbolerna oftast olika. Den här gången var jag i mitt berg och jag var uppe vid toppen av berget. Jag tänker inte gå in på detaljer utan mer på vad som jag upplevde. Berget var uppdelat i olika skikt och i varje skikt befann jag mig i olika traumatiska situationer. I varje skikt kämpade jag på olika sätt. I ett trampade jag vatten, det fanns inga möjligheter att ta tag i något, jag trampade ganska länge tills jag insåg att jag så småningom inte skulle orka trampa längre. Situationen gjorde att jag helt enkelt bestämde mig för att “ge upp”. I samma sekund som jag gjorde detta öppnade sig något i botten av skiktet och jag drogs med på samma sätt som när man drar ut badkarsproppen, ner till nästa skikt och nästa moment av kämpande.
Varje skikt bestod av olika saker men samma sak hände varje gång, jag gav upp och ett lager till fanns.

Denna meditation gjorde att jag blev väldigt känslomässigt berörd och jag fick en väldig tydlig bild, känsla, insikt i hur jag känslomässigt betedde mig. I mitt liv slet jag verkligen med att hålla mig uppe känslomässigt och detta var ett mönster som jag hade med mig från det jag var mycket liten. Att visa hur utsatt jag var, hur sårad jag var och hur illa jag for, var samma sak som att dö. Jag insåg hur mitt “lilla barn” hade fått trampa vatten och hur jag fortsatt med detta eftersom jag inte visste att det fanns ett annat sätt att vara/bete sig på.

Med detta vill jag påminna, visa, att det ibland är mer värt att släppa taget än att kämpa emot. Att fundera vidare och djupare över den känslan som du kämpar med att hålla nere, vad händer om du ger efter? Vad är det värsta som kan hända? Och vad tror du händer efter det?

Så något värt att minnas är: ” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger det jag har, får jag det jag behöver.”

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net