Fyll inte livet med år, fyll åren med liv.

Jag blir så glad när jag möter människor som bestämt sig för att leva. Leva just nu och inte sedan.

Jag blir alldeles särdeles glad när jag möter de, som precis som jag befinner sig över 50, som fyller sina år med liv.

Som har den uppfattningen att livet är värt att leva oavsett vilken ålder de befinner sig i.

Allt för många suckar och konstaterar för sig själva att det där är för sent att göra, att det inte passar sig nu när man “gått över strecket”, förr hade jag kanske gjort det men inte nu.

Jag blir glad när jag möter de som har bestämt sig för att det är nu de är ledsna, glada, arga eller vad de nu känner. Att de bestämt sig för att inte skjuta upp, trycka ner eller inte låtsas om allt det där som pågår inom dem till en annan gång.

Jag blir glad när jag möter de som väntar med sina värderingar eller som helt enkelt bara uppfattar andra personer precis bara utifrån att de är människor.

Jag blir glad när jag upptäcker att jag själv agerar utifrån detta och jag blir glad när jag upptäcker när jag inte gör det. Upptäckten i sig innebär att jag är ett steg närmare att låta bli nästa gång.

Jag är glad att jag lever och att jag tillåter mig att känna liv på något sätt varje dag.