Förundran är det som väcks inom mig när jag tittar på de bilder och de korta filmer som just nu finns tillgängliga angående Hilma af Klint.

Upp till 1000 verk där ingen har blivit såld och där Hilma af Klints tankar och upplevelser finns dokumenterade. Helt fantastiskt.

Just nu kan 200 av verken ses på Moderna Museet i Stockholm och jag känner att jag bara behöver ta mig dit innan de avslutar utställningen i maj.

Verk som enligt anteckningarna är målade efter eller under meditation och som då föreställer hennes upplevelser.

Och samtidigt när jag tittar så slås jag av de likheter när det kommer till geometriska figurer som jag kan se på målningar efter meditationer eller när man sitter och låter pennan flöda när hjärnan på något sätt är upptagen med annat.

När jag kikar vidare på bilderna upptäcker jag att vid vissa bilder måste jag påminna mig om att andas.

Underbara! 

Bilderna är tagna från nätet , första bilden från nöjesguiden.se, den till vänster längst ner är från mynewsdesk.com och den till höger från stockholmtourist.blogspot.com

Den blå färgen för mig är en färg som påminner mig om de andliga aspekterna av livet.

Himmel och hav, ändlös process, djup och outgrundlig.

En avslappnande färg som lindrar. Även om det är en avslappnande färg kan jag även se den som stimulerande. Stimulerande och upplyftande som en själens färg. Healing sägs komma med det blå ljuset. En renhetens färg.

Man säger att den blå färgen är sammandragande och det är ett skäl till att den ska vara bra att använda när man försöker att bli av med infektioner.

En färg som inspirerar mig,,vad har du för färg som inspirerar dig?

Ett oförglömligt ögonblick var det när jag vakade vid min mosters sida.

Min moster hade nått till den punkt när hennes kroniska sjukdom helt enkelt tog över. Hon blev 52 år.

Idag kommer jag inte längre ihåg exakt hur lång tid som jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med henne men jag tror det var under hennes sista 3 veckor.

De första veckorna åkte jag hem under natten men under hennes sista vecka var jag där dygnet runt. I hennes rum turades min andra moster och jag om att försöka vila lite på golvet bredvid hennes säng.

Under de två första veckorna var hon fortfarande klar och mycket medveten. Vi hade alla ett gemensamt möte med läkaren som förklarade att hennes kropp inte skulle klara av den levertransplantation som hon egentligen behövde. Vi förstod att vi inte skulle ha så lång tid kvar tillsammans, vad vi inte förstod var hur den sista tiden skulle bli.

Ifrån att vara lika klar och aktiv som du och jag försvann sakta hennes förmågor i takt med att hennes lever slutade fungera. Levern utsöndrade ammoniak som i sin tur bröt ner hennes kropp. Hon blev förgiftad.

En dag kunde hon inte längre hålla en kopp och därifrån gick det till att hon inte längre kunde stå, sitta och tillslut låg hon bara.

De sista dagarna var hon mest i någon form av dvalliknande tillstånd. Ett ögonblick som gjorde  fruktansvärt ont i själen var när personalen kom in och skulle hjälpa henne att vända sig.

Ifrån att ha varit i detta dvalliknande tillstånd, vaknade hon till, tittade rakt in i mina ögon och sa med förtvivlad röst.. – Hjälp, hjälp mig!

Enbart dessa ord och sedan tillbaka till dvalan. Hemskt..en sådan maktlöshet.

En av dagarna satt jag i fåtöljen ( vi turades om att använda den enda bekväma stol i rummet), ganska trött. Jag tittade på min moster och sedan blundade jag. Nästan omedelbart fick jag bilder och känslor som följde med. Jag hörde min moster ropa Hjälp mig, jag trodde för ett ögonblicka att hon vaknat till igen och jag öppnade ögonen och tittade på henne där hon låg i sängen. Ingen rörelse och inget rop. Jag blundade igen.

Återigen kom hennes rop på hjälp, denna gång följde jag min känsla och följde ropet. Det var ganska ljust runt omkring mig och det enda jag egentligen såg var som en vägg av en grå massa framför mig.

Inifrån detta “grå” hördes min mosters rop igen. Jag förstod att det var in till detta som jag skulle. Jag gick emot något och det var som ett lågt staket som jag fick gå över och sedan var jag i det “grå”. Jag fick treva mig fram och såg inte handen framför mig. Så småningom kom jag fram till en större skugga och när jag kom helt nära såg det ut som om det var ett större klippblock.

Jag gick runt och där satt hon. Nerhukad bakom klippblocket. Hon tittade upp på mig..- hjälp mig. Jag förstod att jag skulle leda henne ut från det här töcknet. Jag fick övertala henne lite till att ta min hand men sedan gick vi sakta tillsammans bort därifrån.

Plötsligt tog hon bort handen och försökte gå tillbaka till klippblocket, hon var rädd. Lite övertalning och hon tog min hand igen. Inte vet jag hur jag visste vilken väg jag skulle gå men vi gick tills vi kom fram till det låga staketet.

Hon tvekade lite men när jag hade tagit ett steg över tog även hon ett steg.

Där i ljuset, på en väg, stod våra gemensamma släktingar en bit bort. Min mamma, mormor, morfar m.m. Den känslan som jag fick när jag stod där och tittade var obeskrivlig. Även nu när jag skriver blir jag överväldigad bara av minnet.

Min moster vände sig om och tittade på mig, jag såg att hon inte kunde fatta det hon såg. Jag såg hur lycklig hon började bli. Jag nickade åt henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå fram till dem.

Jag stod kvar och tittade medan hon gick, precis när hon kom fram tittade min mamma länge på mig. Hon log, nickade och vände sig sedan mot min moster. Min moster vände sig mot mig, vinkade och mimade ett – hej då.

Jag öppnade mina ögon. Jag tittade på min moster som vakade tillsammans med mig och sa..Nu kommer hon att gå över. Ett ljud kom från sängen och vi satte oss bredvid, tog hennes händer. 2-3 minuter senare hade min moster gått bort.

1 till 2 timmar senare står vi på sjukhusbalkongen. Jag känner en vind och björken utanför rasslar i vinden. Och jag blir så lycklig! Det går som en våg genom mig och jag känner min mosters närvaro. En känsla av ren fröjd och jag är så lycklig.

Det var ett otroligt ögonblick och det har gett mig en känsla av frid.

Verklighet eller ej? Det spelar ingen roll, för min känsla är min verklighet.

Värt att ta upp igen då jag precis mötte ett nygammalt litet face i spegeln. Vad mycket det är värt att applicera sina sanningar på sig själv! Även gamla hundar behöver träna sig i att sitta, det kan hända man har valt en för bekväm ställning som tillslut skadar kroppen.

Genom alla år av eget arbete med mig själv har jag mött många av mina ansikten, det ansikte som mer och mer frekvent dyker upp nu, är stilla. För mig är dessa ansikten otroligt viktiga. Att jag har sett dom och bemött dom innebär att jag kan känna igen dessa ansikten om jag får syn på dom när jag möter mina klienter eller deltagare i mina kurser.

När jag får syn på något av mina egna ansikten i någon annan, då vet jag att det är en projicering. Det är en spegling av det som jag behöver lära om mig själv och inte den stillhet som behövs för att kunna vara i det seendet där du rent och klart kan se en annan människa.

Idag har jag kurser/grupper där vi använder oss av våra chakror för att gå igenom de olika skeenden i livet som påverkar oss. Våra chakror är som energihjul som roterar, dessa är förbundna med vår ryggrad och med vårt centrala nervsystem. Varje chakra har en unik frekvens och ett unikt område i livet som är sammanbundet med detta. Frekvensen kan vi uppfatta som färger, regnbågens färger, varje färg går in och påverkar den andra och så är det även i livet. Min trygghet påverkar min självkänsla som påverkar min handling som påverkar min kommunikation etc, etc. Om vi har bemötts på ett sätt som inte varit så positivt, framförallt under vår uppväxt, sätter sig detta i de olika chakrorna, färgen blir lite vagare och vårt sätt att möta omvärden formas av vår erfarenhet. Framförallt om detta är något som upprepas och det blir ett mönster.

Oftast har vi en hel del sådana här upplevelser, precis som vi kan ha en del sorger, mer eller mindre traumatiska händelser och alla dessa har en tendens att minska på den glöd som dina chakror har. Många av dessa händelser skaffar sig ett eget ansikte, ett ansikte som vi behöver känna igen. Om vi inte känner igen det som vårt eget lägger vi det lätt hos andra. Om vi då arbetar med andra personer exempelvis genom healing, samtal och/eller rådgivning av något slag så kan det lätt gå lite galet. Antingen projicerar vi ut det som vi har på vår klient, det är klienten som är sårad, arg, genomgått bilolycka eller vad det nu kan vara, eller så är vårt “sår” såpass lättpåverkat att vi kan ta åt oss av klienten och inte förstår varför vi plötsligt mår sämre, blir arga eller dylikt.

Att jobba med sig själv, att se sig själv är oftast inte så väldigt populärt, helst vill man ju nå målet,( att heala, bli samtalspartner, att förmedla utifrån ett andligt perspektiv eller på annat sätt arbeta med människor) ganska snart. För mig är det viktigt att man inte tappar den här biten, att man arbetar med sig själv samtidigt som man utbildar sig eller innan.

En annan positiv bit med att lära känna sig själv är att man under tiden lär känna sina egna symboler, sin egen kropp. När du kan tyda dessa och din kropps signaler har du mycket lättare att förstå din omgivning, din inuition får en direkt tillgång till dig och det blir betydligt enklare att kommunicera både med dig själv, din omgivning och de som vill nå dig från andevärlden.

Så mitt råd blir…lär känna dina ansikten.