LYSSNA!

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar ge mig råd,
då har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så,
då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem,
då har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör – bara hör på mig.

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör någonting för mig, som jag kan och behöver göra själv,
då bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det än är, så kan jag sluta försöka övertyga dig,
och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna irrationella känsla.
Och när det är klart, då är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

“You cannot push anyone up the ladder unless he is willing to climb.”

— Andrew Carnegie

Det här påminner mig om alla de gånger som någon sagt en “sanning” till mig. Gång på gång kan detta ha upprepats men det är inte förrän “sanningen” har fått rötter inom mig själv som jag kan ta till mig innehållet.

Samma är det med stegen,,det finns ingen som kan få upp mig om jag inte själv känner att det är värt allt att klättra upp.

Och inte att förglömma,,stegen/sanningen som är det uppenbara för någon annan betyder inte att det nödvändigtvis är den stege/sanning som är rätt för mig att ta till mig.

“Everything is determined, the beginning as well as the end, by forces over which we have no control.

It is determined for the insect as well as for the star. Human beings, vegetables, or cosmic dust, we all dance to a mysterious tune, intoned in the distance by an invisible piper.”

- Einstein. ur The Life and Times, Ronald W Clark

Ja, ibland är detta en fråga som kan ställa till oreda mellan människor och grupper. Är allt förutbestämt eller inte? Och om det nu är det, vad är det som har bestämt? Vem eller vad är den “invisible piper”?

Naturen, Gud, människan själv?

Många jag har pratat med säger att det är naturen som avgör och andra säger att det är Gud. En del säger att det är dem själva som bestämmer över deras liv med inlägg att det är deras föräldrar som avgjort deras födelsestund och det är naturen och i viss mån de själva som avgör när de dör.

Just nu så skulle jag vilja säga att jag tror på en mix. I naturen och i människan finns en livgivande energi som man kanske kan benämna som Gud eller Gudinnan. I människan finns naturens energi och i naturen finns människans energi och i allt och runt omkring finns den livgivande energin.

Osynlig? Ja men ändå inte. För ögat men inte för det inre eftersom den är ständigt närvarande.

Men vem/vad beslutade att jag skulle födas och vem/vad beslutar när jag ska dö?

Vad tror du?

Det spruckna vattenkruset

Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.

Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre.

Jag skäms så förskräckligt, grät kruset. Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig misslyckad!

Jag visste inte att du kände så här, svarade mannen bekymrat. Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.

När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:

Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?

Ja, snyftade kruset.

Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor och sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!  

Ja, så är de det där med positiva tankar. Visst kan man bli irriterad över alla muntra tillrop och klämkäcka citat? Framförallt om man tillhör en av dem som använder facebook dagligen. Där kan man bli överöst av dessa positiva hejarklacksremsor minsann.

Men handen på hjärtat..vad är det som triggas igång när man blir irriterad över detta? Jag vet och jag sitter där själv ibland och tycker att det är ett citat för mycket av det goda…och jag vet också att det är min egen upplevelse av att vara ett offer för omständigheterna som gör denna upplevelse.

Livet är minsann inte enkelt, punkt!…Nej, det är det absolut inte och något som inte heller är enkelt, långt därifrån faktiskt är att leva de klämkäcka citaten.

Det krävs kraft, styrka och ett j-dra anamma för att klara det. Ofta,,och jag säger inte alltid, är det enklare att leva kvar i en värld där det är som det är och inga förändringar kommer någonsin att ske. Och tankar som – de vet inte hur det är minsann, dyker upp allt för ofta.

Om man bara slänger ur sig en massa citat utan att agera efter dem är det naturligtvis en aning jobbigt. Det är ju som att ge en massa råd till alla andra och göra tvärtom själv.

I samtal har jag fått ta del av personer som varit ledsna och irriterade över alla dessa klämkäcka citat de har fått skickat till sig. Efter en stund har det kommit fram att vad som egentligen ligger bakom känslan, är upplevelsen av att deras egna känslor inte betyder något.

Att få berätta sin egen historia och sina egna upplevelser är viktigt för känslan att få lov att få finnas till.

Det är viktigt att vi inte negligerar andra och begraver dem i uppmuntrade tillrop enbart för att vi själva inte orkar lyssna på känslor som inte skriker hurra, var femte sekund.

Som alltid kommer jag tillbaka till balansen. Att använda sig av positivism för att trycka undan det som man inte orkar lyssna på är inte en bra väg. Att sitta fast i upplevelser som är negativa och slå bort allt som är positivt bara för att man inte orkar lyssna på dem är inte heller det en bra väg.

Som vanligt tror jag att det finns något negativt och positivt i allt och det är våra mönster som avgör hur vi ser på det.

En text hittad på facebook. Värt att spara och sprida. När ska vi lära oss att SE varandra oavsett i vilken ålder vi är?

When an old man died in the geriatric ward of a nursing home in an Australian country town, it was believed that he had nothing left of any value.
Later, when the nurses were going through his meagre possessions, They found this poem. Its quality and content so impressed the staff that copies were made and distributed to every nurse in the hospital.

One nurse took her copy to Melbourne. The old man’s sole bequest to posterity has since appeared in the Christmas editions of magazines around the country and appearing in mags for Mental Health. A slide presentation has also been made based on his simple, but eloquent, poem.

And this old man, with nothing left to give to the world, is now the author of this ‘anonymous’ poem winging across the Internet.

Cranky Old Man

What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
What are you thinking .. . when you’re looking at me?
A cranky old man, . . . . . .not very wise,
Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
Who dribbles his food .. . … . . and makes no reply.
When you say in a loud voice . .’I do wish you’d try!’
Who seems not to notice . . .the things that you do.
And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
Who, resisting or not . . . … lets you do as you will,
With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
Is that what you’re thinking?. .Is that what you see?
Then open your eyes, nurse .you’re not looking at me.
I’ll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
I’m a small child of Ten . .with a father and mother,
Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
Dreaming that soon now . . .. . . a lover he’ll meet.
A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
Who need me to guide . . . And a secure happy home.
A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
Bound to each other . . .. With ties that should last.
At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
But my woman is beside me . . to see I don’t mourn.
At Fifty, once more, .. …Babies play ’round my knee,
Again, we know children . . . . My loved one and me.
Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
I look at the future … . . . . I shudder with dread.
For my young are all rearing .. . . young of their own.
And I think of the years . . . And the love that I’ve known.
I’m now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
It’s jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
There is now a stone . . . where I once had a heart.
But inside this old carcass . A young man still dwells,
And now and again . . . . . my battered heart swells
I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
And I’m loving and living . . . . . . . life over again.
I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
And accept the stark fact . . . that nothing can last.
So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
Not a cranky old man .
Look closer . . . . see .. .. . .. …. . ME!!

Remember this poem when you next meet an older person who you might brush aside without looking at the young soul within. We will all, one day, be there, too!

PLEASE SHARE THIS POEM (originally by Phyllis McCormack; adapted by Dave Griffith)

The best and most beautiful things of this world can’t be seen or touched. They must be felt by the heart!

Very Respectfully,
Scott Sonnon

———————————————————-

Foto: www.sxc.hu/profile/leroys

Idag har Margareta namnsdag. Det var min mors namn och är även ett av namnen min dotter har.

Det har grekiskt och persiskt ursprung och betyder pärla.

Lite lustigt är det om man tittar på min dotters namn. Hon heter My Ann Margaretha och av en slump har var och ett av dessa namn siffran 11 i numerologin.

11 är ett av de speciella talen inom numerologin och även om detta inte är hennes slutsiffra känns det lite “udda” att vi valde namn som alla har denna siffra.

…Tänk vad mycket det finns att hitta symbolik i.

Jag är villig att välja det vackra i livet.

Kram

Malou

————————————————————————-

foto: www.sxc.hu/photo/380336

The moon is the essential thing — not the finger.

Detta är en del av ett zen buddhistiska citat som jag tycker är värt att ha i minnet. Ofta hamnar fokus på fingret som pekar och inte på målet. Så kan det även vara inom många av de personliga utvecklingskurser och “andliga” kurser som finns också.

Kursen eller kurserna som man går blir viktigare att rada upp än att leva efter det som man lär sig. Personliga eller andliga läror är inga medaljer som ska sättas på kragen, det är kunskap som ska omvandlas till insikter.

Jag är villig att öppna upp för visdom.

Kram

Malou

…………………………………….

Fotot är hittat på nätet, kontakta mig om det ska tas bort.

Vissa dagar behöver man stanna oftare än andra. Ha tålamod med dig själv. Du är värd det.

Jag är villig att öva mig.

Kram

Malou

Ja, det är inte utan att man funderar……

Jag är villig att gå bortom mina begränsningar

Kram

Malou