Voffor gör di på detta viset?

För oss alla som har sett Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är ovanstående fråga inte så svårt att härleda till Rumpnissarna. Häromdagen dök jag på en sida Kasewas värld och där använde hon uttrycket Rumpnisse frågor över samma verktyg som jag använder mig av för att komma till botten med problem och målsättningar bland annat.

Ett alldeles suveränt uttryck tycker jag..och tillåter mig till att använda detta.

Varför frågor är så kallade öppna frågor och kan många gånger göra att du kommer djupare inom området som diskuteras.

Med en varför fråga öppnar du upp för något helt annat än ett ja eller nej.

De gör att du ger en möjlighet för tankar och reflektioner.

Du öppnar upp för åsikter och känslor runt ämnet.

Men ett varför är inte enbart till för att levereras till någon annan, du kan lika gärna rikta ditt varför till dig själv.

Kasewas förslag om att använda varför x5 tycker jag är passande om det inte är så att du själv känner att du kan komma vidare genom att ställa ditt varför någon gång mer.

Pröva…det är det värt!

Jag fortsätter att tänka på positiva affirmationer och allt vad som tillhör. Eller nej, inte kanske allt eftersom ämnet är stort men jag tänker i vilket fall som helst i vidare perspektiv.

Jag vet att det finns dem som tycker att se framåt, att visualisera sina mål och att ha med sig att allt går att uppnå, är det som är vägen mot ett lyckligt liv. Och visst jag säger inte emot, jag tror på attraktionslagen. Men jag tror också på att det inte hjälper hur många gånger som jag läser på en lapp där det står…Jag älskar mig själv…om jag faktiskt inte gör det.

För att min framtid ska kunna bli realiserad på det sättet som jag tänker mig behöver jag arbeta och acceptera allt det där som är mina “skuggsidor” också. Att trycka undan, gömma och inte låtsas om är för mig att ge “skuggorna” än mer makt över mitt sinne.

Då ligger de där och dyker fram som gubben i lådan, starkare och starkare ju mer jag trycker undan. “Delad glädje är dubbel glädje”..Jajamänsan, det stämmer. Men ..då ska den också vara delad..fullt ut. Inte tusan hjälper den och arbetar för mig om jag samtidigt trycker undan den lilla avundsjuka rösten inom mig..men jag då!..

Ska det bli en delad glädje behöver jag se vad det är som rör sig inom mig och acceptera att den finns där. Inte försöka gömma och glömma och trycka till mig själv med tankar som att jag inte får känna så,,gud, vad dum jag är, det är ju jättekul för hen etc..

Jag tror också att det går att nå fram till de mål man ställer sig även om man inte arbetar med de s.k. skuggsidorna…men frågan är vad man kommer fram till? Min upplevelse är att många som nått fram till sina drömmars mål och som ändå inte blir lyckliga inte egentligen har funderat över sig själva och sina värderingar.

Vilja att nå och att bli..stämmer liksom inte riktigt ihop med den innersta känslan.

Vad är det jag släpar på egentligen? Och vad är det du släpar på?

Jag tycker denna bild symboliserar alla dessa känslor som håller tillbaka. Alla tankar och upplevelser som säger att du inte är god nog eller bra nog. En kropp som värker eller av andra orsaker håller tillbaka det man vill göra. Och jag tycker också att bilden symboliserar det motsatta. Och det motsatta är det som jag vill fokusera på.

Att vi har essensen av vad fjärilen på bilden symboliserar inom oss. Vi har möjligheten att röra oss lätt som en fjäder, vi behöver endast plocka fram rätt verktyg inom oss. I det här läget,en sax.

Och saxen kan vara allt från ett läkarbesök, motion, terapi eller något annat som känns som det bästa för just din kedja eller rep.

För som jag ser det är det bland annat det som är själva grejen! Du behöver klippa bandet med det som du släpar på. Vi behöver inte alltid fokusera på att pulverisera ett stenblock, vi kan helt enkelt lämna det bakom oss.

Bilden ger mig en stark upplevelse…ja, just det ja! Och ibland är synliggörandet det enda som krävs för stunden!

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

- Marianne Williamsson

Jag är villig att se min egen kraftfullhet och mitt ljus

Kram

Malou

………………………….

Bild: okänt ursprung

Har du hört historien om proffsspelaren som dog och kom till helvetet?

Han kommer till ett rum som är fullt av spelbord – roulette och poker. Croupiererna står och väntar på honom. Proffsspelaren tror att han är i himlen ända tills djävulen ger honom en handfull marker och förklarar att han inte kan förlora oavsett hur mycket eller hur länge han spelar. Spelaren satsar sina marker och vinner varje gång, när han spelar kort och har tjugoett varje gång inser han att han är dödsdömd. Utan någon utmaning och spänning vet han att han kommer dö av tristess.

Vi vill inte förlora men vi vill ha en utmaning. Vinna och räkna poäng är toppen, men om vi funderar lite till så inser vi att spänningen ligger i att utveckla vår skicklighet så att vi kan vinna även när det finns hinder.

Det här kan låta självklart när vi tänker på att slå iväg en boll eller hör ljudet av bollen som studsar mot tennisracketen, men i vårt vardagsliv beter vi oss som om vi inte vet det. Det spelar ingen roll vad vi börjar med – skriver en bok, målar en tavla, startar en verksamhet – vi råkar i panik eller bli lamslagna när vi står inför ett hinder. Vi börjar resonera oss ur spelet . Vi bestämmer oss för att vi inte har den nödvändiga tiden, talangen eller pengarna. Vi tvivlar på vår visdom och vårt värde.

Hinder och utmaningar i livet får oss att misstro oss själva eller våra mål eftersom vi saknar klarhet om hur spelet ser ut och vilka reglerna är. Vad skulle hända, om vi insåg, när vi råkar på hinder och utmaningar, att det är precis det som borde hända? Tänk om vi skulle börja se hinder som ett tecken på att vi gör något som är helt rätt istället för fel? Med den insikten, skulle vi inte bli uppmuntrade att fortsätta? Vi kanske till och med skulle ha roligt medan vi fortsatte!

“Utdrag från Upptäck din livsenergi av Maria Nemeth”

Tre intressanta förslag kommer från Alain De Botton. Han driver The School of Life i London, en något annorlunda verksamhet och något jag blev väldigt nyfiken på. Ska rota mer i detta och återkommer. Men han har i alla fall tre olika saker som han föreslår att vi ska införa.

Det första är Förlåtelsedagar. Alla går vi ju på något sätt omkring med ouppklarade relationer och oavslutade konflikter som inte bara förmörkar individens liv utan även kollektivets. “Det outredda vilar som en mörk skugga och att ta första steget för att tala ut eller be om förlåtelse kan kännas svårt. Här menar Alain, att den judiska religionen har något att bidra med.

En gång om året uppmanas alla judar att både be andra om förlåtelse och att själv förlåta. En bra hjälp för att komma över psykologiska motstånd som borde införas för alla.

Och varför bara en gång om året? Nej, låt oss gemensamt fira förlåtelsedagar en gång i kvartalet.”

Det andra är kärleksrestauranger. Här får Alain inspiration från den kristna agapemåltiden. En måltid där rika som fattiga, kända som okända delade bröd och vin, sida vid sida. Förslaget är en restaurang där du vid entrén blir visad till ett bord med främlingar. På bordet finns en liten instruktionsbok med goda råd och förslag på samtalsämnen. I stället för att fråga din bordsgranne vad den arbetar med, uppmanas man med att undra: ” Vad är du rädd för?”

Och det tredje förslaget är en livskalender. Alla religioner har någon form av kalender där vissa dagar är utvalda för att representera trons kärna. Alain menar att det här behöver det sekulära samhället också ha. “Varför inte införa ett antal dagar om året som vi gemensamt ägnar åt grundläggande mänskliga frågor med hjälp av väl utvalda texter och bilder? Det kan vara texter ur romaner, dikter, foton och varför inte film. Samma material år efter år så att det tvingar oss att gå djupare och djupare in i förståelsen av oss själva och andra.”

Artikel om Alain lästa jag i Modern Psykologi oktober 2012.

Jag är villig att tänka nytt

Kram

Malou

När jag fick höra om Susan Cains bok ”Quite: The Power of Introverts” och lyssnat på hennes TED konferens på youtube kunde jag bara nicka och säga – Ja, det där är mitt liv.

Susan tar upp problemet med att vi idag har gjort det extroverta sättet synonymt med det ”ideala” sättet. Hon pratar om faran att vi idag har ett samhälle som föredrar goda talare framför en god idé. Om den hemska pressen att underhålla, att sälja oss själva och att inte bli synligt oroliga.

Redan som små barn skolas vi in i att det inte är okey att ha en introvert personlighet. Om ett barn drar sig undan och inte vill leka, prata osv. så säger vi att han/hon är bara lite blyg och att det går över. Vi puffar och försöker underlätta så att han/hon blir så populär som vi som vuxna tycker är det bästa. I skolan sitter barnen ofta i små öar där det är meningen att de ska samverka och lära sig att samarbeta. Är det någon som drar sig undan och vill arbeta ensamt, blir det oftast oro i lägret. Trots att de introverta ofta är mycket duktiga i skolan är det de extroverta som blir betraktade som de mer intelligenta.

På det här sättet lägger vi grunden för att de introverta blir låtsas-extroverta för att bli accepterade och ganska snart tar dessa personer denna låtsas-identitet som sin egen. För vem vill bli kallad för bokmal, tråkmåns, konstig eller liknande tillmälen?

Men idag, äntligen, börjar ögonen öppnas för alla de goda egenskaper som en introvert person har. Samhället idag behöver personer som lever utefter sin egen sanning (både extroverta och introverta) och framförallt behövs den introverta förmåga att leda och utveckla andra.

I och med detta får vi hoppas att ögonen öppnas för att utforma arbetsplatser som passar både extroverta och introverta. Att skolan har barnens bästa för ögonen och ser till att det finns en miljö som passar båda personlighetstyperna.

Personligen har jag i hela mitt liv fått höra att jag är en drömmare, att jag inte ska fördjupa mig så mycket i saker eller varför är du så tyst, måste du läsa nu och så kan jag fortsätta i all oändlighet.

Men min introverta personlighet har gjort mig till den jag är. Jag är ingen talare, jag trivs inte speciellt bra i sociala sammanhang men jag är väldigt bra på att analysera. Jag har en väldigt god intuition. Jag ser helhet och jag kan se de små detaljerna. Jag är en väldigt god lyssnare och jag ser hela människan. Jag ser lösningar på problem och är kreativ. Detta och mycket till är inte något som jag ska ha dåligt samvete för.

Att vara sann mot dig själv är en förutsättning för att du ska finna ett arbete och ett liv som du älskar och som är meningsfullt för dig.

” In a gentle way, you can shake the world” – Gandhi

Jag läste ett inlägg i dag på Facebook som tog upp något som jag tycker är så viktigt. Inlägget handlade om en text från relationsexperten.

Ett inlägg som tog upp dilemmat med alla dessa uttalanden om att man är ansvarig för sitt eget liv. Vidare skrev hon i bloggen att hon trodde att detta uttalandet kunde skapa skuld hos personer som verkligen behöver hjälp och som då inte klarar av att be om det.

Det är ju ett problem med alla dessa visa uttalanden eftersom det finns en tendens att missbruka dem i tid och otid.

Det är klart att man är ansvarig för sitt eget liv men det innebär inte att man ensam måste klara av allt som händer i sitt liv. Man är också ansvarig för att be om hjälp, och idag också då, klara av att be om hjälp.

Att be om hjälp är något stort och idag en ganska modig sak att göra för oss som vuxit upp med att vi ska reda oss själva i allt.

Citat och meningar som även visar att det är ditt problem om du stör dig på mig etc. hamnar ungefär under samma irritationsruta.

Visst det finns en sanning i det och det kallas projektioner men det är också att plocka bort det egna ansvaret för hur man själv beter sig.

Om alla går omkring och lever utefter detta får vi snart ett samhälle där ingen griper in, ingen öppnar munnen och talar om för mig att när du gör så eller när du säger så blir jag ledsen. Om personen som går omkring och beter sig dels inte får veta det och dels använder sig av ett uttalande som ovan, så får vi snart ett samhälle som består av skitstövlar rent ut sagt.

Det är sanningar men som allt annat behöver det finnas en balans när man använder sig av dem som sanningar.

Jag är jag och du är du, vi är två individer, vi är båda del av samma system, ett system av energi som vi delar. Vi hör ihop och är då även en del av varandra. Om jag inte bryr mig om dig så bryr jag mig inte om mig.

Mitt ansvar mot mig själv är att jag ska leva ett rikt och fullödigt liv vilket innebär att jag tar på mig ansvaret att hjälpa dig om och när jag kan, jag tar på mig ansvaret för att se om det är en projektion eller om det är dags att vända på spegelbilden. Jag tar på mig ansvaret för om jag vill ha kvar dig i mitt liv och det är värt kostnaden som det innebär att uttrycka mig och jag tar ansvaret för att be om hjälp när jag behöver det. Jag tar på mig ansvaret för att fundera på om det är så att det är jag som har ett attitydproblem innan jag talar om för dig att det är ditt problem att du tycker att jag har det.

Medmänsklighet är viktigt och avgörande för hur vi mår är min uppfattning och medmänsklighet innebär för mig att jag funderar över vilken sanning det är som jag ska ta ansvar för. Det finns alltid perspektiv i olika riktningar att ta hänsyn till.

Jag är villig att ta ansvar för mig och mitt liv.

Kram

Malou

Har ni hört sagan om en ihärdig vedhuggare som fällde 18 träd på sin första arbetsdag?

Han gick hem och föresatte sig att fälla ännu fler dagen efter. Dock så fällde han bara 15 den dagen och han tänkte att han nog behövde vila. Han gick och lade sig tidigare men fällde bara 10 träd dagen därpå.

Tillslut så gick han skamset till sin förman och berättade att inte längre platsade i laget även om han verkligen ansträngde sig till sist yttersta.

Förmannen tittade på honom och frågade: – När slipade du din yxa sist?

Och då undrar jag …när slipade du din yxa sist?

Jag är villig att ta till mig nya verktyg och vara öppen för förändringar.

Kram

Malou

Visst är det så? Vad är det som gör att vi fortfarande går omkring med personer runt omkring oss i vårt liv som vi anser enbart dränerar oss?

Och har vi egentligen rätt till att överhuvudtaget ge någon ett namn som energitjuv?

Det är enkelt att sucka och säga..- oh, han/hon är en sådan energitjuv, det är så jobbigt att umgås med honom/henne. Eller – Jag blir alldeles dränerad och hon bara mal på hela tiden om sitt.

Men säg till då känner jag! Varför vara kvar i en situation som bara är plågsam? Umgås helt enkelt inte! Eller ett annat alternativ..fundera på vad det är som gör att du känner detta? Kan det vara så att det finns något hos dig som gör sig påmint och det är där problemet ligger?

Jag vet att det finns många förklaringar till varför man inte tar tag i detta. Det är släkt och för att det inte ska bli omöjligt att umgås, håller man god min. Det är arbetskamrater och för att det inte ska bli ohållbart på jobbet säger man inget. Och så fortsätter förklaringarna.

Men oftast går det att göra sin egen röst hörd,,men man måste orka att ta konsekvenserna utav det. Och kanske är det där som mycket av problemen ligger. Att man behöver ta konsekvenserna av det.

De personer som många idag kallar för energitjuvar har sin egen problematik att ta hand om. Många av dem är inte ens medvetna om att de av andra uppfattas som sådana och hur ska de då kunna göra något åt det? Många är svältfödda på närhet och gemenskap och vet inte hur de ska kunna närma sig någon på ett sätt som uppskattas.

Hittills har jag inte mött någon person som är energitjuv för att det på något sätt tillhör personens personlighetstyp, utan det har funnits andra skäl till detta. Sedan har det även funnits flera tillfällen när mitt mående har gjort att jag, med brist på egen energi, lägger över mitt eget mående och har energitjuv som en ursäkt.

Nej,,sluta använda ordet energitjuv som en ursäkt för att du inte klarar av att sätta gränser. Inte klarar av att ta konsekvenserna om du själv skulle öppna munnen och säga att vad du tycker och känner.

Jag är villig att sätta mina egna gränser och ta konsekvenserna av detta.

Kram

Malou

Underbart foto eller hur!

Även bilden under är fascinerande.

Hjärnan och sinnet formar omedelbart bilder till något som är välbekant eller till något som man vill se. Och har vi väl sett mönstret är det nästan omöjligt att få bort bilden från näthinnan. Fascinerande.

Den fina ballerinan finns ju egentligen inte,det vackra ansiktet är ju inte där eller hur? Eller är de det? Om jag ser dem så finns ju dem för mig, det är ju min upplevelse.

Och är det inte så med mycket i livet? Våra sinnen och ögon ser vad de vill se och ibland glömmer vi av att det finns andra bottnar och ett annat sätt att se på det också.

Ibland gör vår rädsla och osäkerhet att vi glömmer av att det finns andra “ögon” att se med. Vi tolkar bilden och känsla utifrån rädslan och är övertygade om att det är på ett visst sätt och ser inte något annat.

När man jobbar med intuition är detta oerhört viktigt att komma ihåg. Det som du uppfattar som en intuitiv känsla kan vara olika skeenden som du med automatik lägger ihop till något som de faktiskt inte är.

Vart vill jag komma med detta?..Jo, det är oerhört viktigt att veta vem du är och ha en förmåga att ta ett steg tillbaka från dynamiken som skapas för att du ska kunna ha en riktig glädje av dem.

Jag vet att ballerinan är vatten, jag vet att ansiktet är grenar och eftersom jag vet det kan jag tillåta mig själv att fördjupa mig i symboliken och låta dem bära med mig på en härlig inre resa som berikar mig.

Jag är villig att använda mig av alla mina sinnen.

Kram

Malou

…………………………………………………………………………………

Jag tror att vatten fotot kommer från en sida som heter nice shot photography men det är svårt att luska ut om det är ursprunget eller ej då det är ganska spritt.

Bilden med ansiktet kommer från face or tree illusion.