Nu har jag pratat i webradio Ariton om vissa delar av ledarskap som jag tycker är viktiga. Det går ju helt enkelt inte att ta upp allt i ett pogram som är 45 minuter och som också ska innehålla lite musik.

Faktum är att jag inte tror att det går att få fram alla tankar och känslor inom ett ämne utan att man får lite feedback, frågor eller andras input inom ett ämne. Det ena ger ju gärna det andra.

Webradio Ariton

Mitt altare är för mig den plats som är både mitt sätt trycka på min inre kontakt och min största påminnelsetrigger.

I vardagen är vi väldigt upptagna med det som hörs, doftar och syns. Ja alla de sinnen används som är väldigt påtagliga och praktiska. Att få tag på det som inte syns är inte alltid lika lätt och ett sätt att medvetandegöra denna värld kan vara altaret. Här kan vi göra det osynliga synligt för oss själva genom att placera föremål som har den kraften för oss.

Du väljer själv vad det är för föremål du vill ha på ditt altare, det viktigaste är att det är föremål som starkt förknippas och sätter dig i förbindelse med de aspekter som är viktiga för dig.

Du väljer också själv hur aktivt du vill använda dig av ditt altare och min erfarenhet är att ju oftare det används desto mer tar jag in dessa osynliga element i min vardag. Föremålen på altaret kan förändras allteftersom jag arbetar med olika saker men oftast har jag med symboler för de fyra elementen.

För jord har jag stenar som tilltalar både mitt öga och själ. För vatten har jag en liten skål med vatten i. För eld har jag ett ljus som jag oftast tänder då jag vill ha kontakt med mitt inre eller de vägledare jag har med mig. För luft har jag fjädrar.

När du skapar ditt altare är det viktigt att göra klart för sig själv vilken intention du har. Som alltid, vill jag tillägga, är intentionen med dina handlingar något av det viktigaste att vara klar över eftersom intention skapar konsekvenser.

Det betyder även att ett ihopkrafsat altare utan en välgrundad intention ger dig den upplevelsen eller känslan. Säkert kan du känna igen känslan i någon annan handling du gjort någon gång. Den lilla gnagande känslan av “illamående” när du gjort något lite slarvigt och det är meningen att det ska vara mer ordentligt.

Att skapa altaren blir då viktigt och du skapar naturligtvis utefter vad du känner är bäst för dig. Själv såg jag till att skapa platsen genom att plocka undan allt som jag inte ville ha runt min altarplats. Min känsla ville ha en “ren” plats vilket innebar att jag renade både rummet, platsen och mig själv.

All stagnerad energi skulle ut så nyduschad öppnade jag fönstret och gick sedan medsols i rummet medan jag sjöng, eller mer repeterade de mantraord jag valt, och klappade i händerna för att få en positiv rörelse i rummet. Alla föremål som skulle placeras renades med hjälp av rökelse och placerades sedan en efter en under en meditation då jag upprepade min intention.

Oavsett vad man tycker, tänker eller känner inför en altarplats så är den en plats som får dig att gå tillbaka till vad som är viktigt för dig. Den kan hjälpa dig att fokusera på det som du har svårt för att hålla fast vid i din vardag. Den kan bli din trygghet på samma sätt som andra ritualer du har i din vardag får dig att känna dig trygg.

Använd ditt altare och manifestera de osynliga elementen så att de får sin rättmätiga plats i ditt liv.

Då och då hamnar vi alla i situationer där vi får stifta bekantskap med döden. En nära anhörigs död eller en egen upplevelse kan göra att vi börjar fundera på vad vi lämnar efter oss.

Om du varit med om begravning eller samling efter någons bortgång är det vanligt att man börjar prata om den här personen. Man kanske går igenom dennes saker och minnen dyker upp.

Jag funderar själv då och då i de här banorna, framförallt efter att det är tydligt att jag ärvt vad “alla” kvinnor på min mors sida har haft, tendensen att få proppar och hjärnblödningar. Vad är det jag lämnar efter mig?

Jag tänker inte på saker utan mer på hur mina anhöriga kommer att minnas mig, vilka värderingar kommer de att förknippa med mig? Vad är det som jag fört vidare och som de kan känna igen i sig själva?

Varje gång de här funderingarna dyker upp, och jag tycker nog att de kanske behöver dyka upp oftare, inser jag att det finns saker i livet som jag borde prioritera på ett annat sätt.

Det hjälper varken mig eller mina nära att jag sitter här hemma och själv vet att jag älskar och bryr mig om. Handling är viktigt.

Men det är inte bara handlingar utan de egna värderingarna som man lämnar efter sig som spår.

Att våga vara sig själv, på gott och på ont, och att fundera över om man lever på ett sätt som innebär att man lämnar de spår efter sig som idag är värdefulla för dig…..bara ett tips!

Värderingar – en av de viktigaste grunderna som jag brukar arbeta med i mina kurser. Även något som jag konstant brukar ha lite koll på när det gäller mig själv.

Våra värderingar smyger in överallt, de kan ställa till det men även hålla oss upprätta och göra att vi går rakryggade. Många bär på värderingar som de fått med sig redan i blöjåldern och funderar inte så mycket över dem faktum är att de kanske inte ens är medvetna om att de finns.

I går råkade jag ut för en sådan liten uppstickare minsann. Funderar fortfarande vad jag tycker om den.

Satt på ett fik i Haga i Göteborg. Ett väldigt mysigt ställe att bege sig till. Härliga kullerstensgator och välbevarade hus. Trånga små butiker och trånga är även fiken och det är även gott om dem och tätt intill varandra ligger de.

Fina dagar är stolar och bord utställda på gågatan och där finns inte speciellt mycket plats så de står utställda längs kanterna. Igår var en sådan fin dag. Vi bestämde oss för att fika och var lyckliga nog att hitta ett ledigt bord. Bredvid fiket finns en glassbutik som serverar hemgjord glass, mycket populärt kan jag tillägga.

Mannen gick in för att inhandla den eftertraktade fikat och jag satt med den lilla terroristen till hund utanför och väntade snällt i solgasset. Så börjar jag lägga märka till att personer som är inne och handlar glass i butiken bredvid sätter sig på caféstolarna. Jag blir alltså märkbart störd av detta.

Inte bara ett par gör detta utan flera och jag blir mer irriterad.

Här kom alltså en värdering upp,,man sätter sig helt enkelt inte på en plats som är avsedd och också utplacerad av ett fik om man inte har handlat på densamma. Grejen var att de som arbetade på fiket tydligen inte hade några problem med det som jag nu satt och förstörde min stund på. De gick omkring och plockade bort tomma fikamuggar bland glassätande kunder utan att visa med en min att det inte var okey.

Vilket då förmodligen betydde att det inte heller var något som störde. Men mig störde det minsann. Det finns rätt och det finns fel och detta var tydligen fel enligt min inre värdemätare.

Jag andades in och accepterade min irritation över detta och därefter andades jag ut och släppte taget om den. Det var inte mitt café och jag hade min fikaplats. Om jag nästa gång inte får någon fikaplats och borden är upptagna med glassätande personer får jag väl helt enkelt säga till om jag inte vill vänta ut dem.

Hur har du det med dina gömda och glömda värderingar? Finns det sådan här små uppstickare även hos dig?

Jag är villig att acceptera och släppa taget om sådant som inte är mitt ansvar.

Kram

Malou

Nästan alla kan klara motgångar, men om du verkligen vill testa en människas karaktär, ge henne makt.

~Abraham Lincoln~

Ett citat värt att fundera på. Hur skulle du klara av makt?

Hur skulle du styra och ställa om du visste att dina tankar och önskningar blev till praktisk verklighet?

Karaktärstest? Japp!!

Abraham Lincoln

“Att vara karl för sin hatt” är förmodligen ett uttryck som många  har hört..att kunna stå för sina åsikter och göra sina värderingar så att säga.

Även om kvinnan, människan, i mig slår lite kullerbyttor vid uttrycket karl och den symbolik angående detta som finns i uttrycket, så ligger det mycket värden i detta som jag tycker är bra.

Och morgondagens demonstrationer är också ett sätt att vara karl/kvinna för sin hatt. Att visa var man står och vad man värderar. Det är även ett sätt att visa att man inte är ensam om att tycka och tänka detta och ett sätt att söka gemenskap och samhörighet.

Nu tänker jag inte att var och en av oss precis behöver gå i demonstrationståg eller så men däremot så undrar jag om inte var och en behöver fundera lite om vi verkligen bär rätt hatt eller om vi ens bär hatt överhuvudtaget?

Är det så att vi är ganska barhuvade? Är våra tankar även förankrade i ett handlande utefter dessa? Och är våra tankar förankrade i våra värderingar och till sist är våra värderingar de som vi verkligen vill ha och inte ärvda tankemönster från vår barndom?

Står vi för det vi tänker och tänker vi efter våra värderingar och är vi medvetna om vilka värderingar vi har?

Det går att demonstrera på olika sätt och ett sätt är att hela tiden vara medveten och förankrad i sig själv och vara den personen, både i tanke, ord och gärning.

Ha en god 1 maj!!   

Jämförelse, det är vad Elisabeth ställer frågor om i dag i hennes inlägg “ Med vems ögon mäter du ditt värde?” Och Sanna Nova Emilia som driver  True Heart Education funderar över Elisabeths inlägg på Facebook; Vad kan konkurrens ge oss som samarbete inte kan?.

I ett tidigare inlägg här har jag skrivit om jämförelse, och det måttband som vi har en tendens att använda. Att det måttband som vi har inom oss inte bara får oss tävlingsinriktade det kan även få oss att inte ens börja göra något. Många är de som ger upp redan innan de ens tagit första steget.

Det finns ju även studier som visar att vi har oerhört svårt för att hålla isär olika personer när vi jämför oss med andra. Om vi exempelvis anser att vi är odugliga eller inte klarar av lika mycket som många andra gör har vi en tendens att lägga ihop våra intryck från flera andra personer samtidigt. Du har kanske en granne som alltid har kliniskt rent, en annan granne som alltid har sett det senaste på teatern, en annan som alltid har läst de senaste böckerna m.m. Alla dessa lägger vår hjärna ihop till en och vi separerar inte individerna utan jämförelsen blir så mycket tyngre då vi minsann är så värdelösa så vi inte har förmågan till något av detta.

Precis som många andra tycker jag att det är en komplex fråga. Den innehåller så många variabler så det blir svårt att trassla ut vad det är som är början.

Kanske ligger det kvar i vår reptilhjärna att vi behöver vara alerta, pigga, på vår vakt. Vi behöver vara starka och jägare i vår natur för annars överlever vi inte. Sjuka lämnas kvar för de sinkar gruppen. Det sägs ju också att vår reptilhjärnas tendens att vara på sin vakt och granska allt med misstänksamma ögon ligger till grund för den ström av negativa tankar som långt överskrider våra positiva tankar under en dag.

Om vi nu har kvar dessa instinkter, behöver vi kanske hitta sätt att hantera detta. Finna nya strategier som fungerar för vår nutid. Rätt sätt är kanske inte att fördöma något som är nedärvt och som triggas med automatik i vissa situationer. Då kanske vi skapar andra negativa mönster.

Någonstans tror jag att “tävlingskänslan” triggar igång vår förmåga att hitta nya lösningar, att det i likhet med konfliktsituationer, skapar kreativa tankebanor. Precis som jag tror gränser skapar kreativitet. Jag tror också att om vi inte kan hantera denna impuls på ett bra sätt då hamnar vi i den situation där vi försöker överträffa varandra överallt och ingenstans.

Jag tror att “tävlingskänslan” är en del av det som gör att ett samarbete fungerar bra. Att det är ett ypperligt verktyg om det från början hanteras rätt. Samarbete betyder för mig att det finns ett mål som man vill komma fram till. För jägarna betydde det kanske att fälla djuret som skulle ge mat till hela gruppen. Slutresultatet var det som gällde. Alla insatser hade sitt värde och betydelse för resultatet.

Individ plus samarbete. Idag har vi ett mer materiellt utvecklat samhälle men någonstans så tror jag att vi inte har utvecklat vårt inre i takt med detta. Kanske är det till och med så att om jägarsamhället fortfarande fanns och hade vår materiella status, vår kunskap om sjukvård, då hade de på ett naturligt sätt införlivat detta verktyg med sin målsättning?

Istället är vi så rädda att bli utan och utanför att många blir förlamade av rädslan eller så triggade att vi gör allt för att känna att vi är med i racet.

Jag tror att vi behöver ge våra barn den möjlighet från början att se att de inte blir utan för att delar, de får med automatik mer. Medmänsklighet gör livet rikare, inte fattigare. Jag skulle vilja se barn bli glada när de får extrahjälp när det behövs, inte skämmas och gå undan. Jag vill se barn som uppmuntrar varandra, som peppar och som stöder. Och det är vi föräldrar, vi vuxna och vi som formar samhället som behöver införa detta som norm.

Jag vill ha verktyg som gör att denna “konkurrens”, “tävlingskänsla” riktas på rätt sätt. Att den bygger på kreativa möjligheter för mig, så att jag hittar mer av det som jag kan göra, jag kan hitta mina talanger. Jag jämför mig med mig inte med dig.

Att vårt behov att spegla varandra, vilket vi behöver redan från det ögonblick vi är födda, är en hjälp och inte blir till negativa stämplingar.

Att du har “finare” möbler, “märkeskläder”, mer “gillare”, mer “pengar” säger faktiskt ingenting om mig. Om jag inte tillåter det att göra det.

……………………………………………………………………………………………………………

Bild: alvaro tapia hidalgo

I närheten av något händer något annat.

Visst är det så att vi ibland behöver bli påminda för att komma ihåg? Självklart eller hur? Det som inte finns medvetet, finns ju naturligtvis inte där. Men är det inte underligt att saker som egentligen är det viktigaste för oss har en tendens att sjunka långt ner och vi låter oss bli överhopade av andra detaljer mest hela tiden?

När nu övergången från ett liv till ett annat återigen gör sig påmind blir jag medveten om behovet av att se över värderingar igen.

Ifrån vilket håll tittar vi på våra handlingsplaner och mål?

Då och då tittar jag på mitt liv, mitt agerande, mina planer från perspektivet “en dag kvar här och nu”. Det ger mig en inblick i hur jag lever efter det som jag värderar högst och om jag är sann mot mig själv.

Och nu när jag är i närheten av något då dyker frågan upp igen som det mest naturliga i världen.

Om jag inte finns i morgon, vad vill jag idag då? Vad vill mitt hjärta och vad är det min själ sträcker sig efter?

Jag låter frågan väcka mig till liv och bosätta sig i mig. Jag låter frågan väcka upp mina avsikter med mitt liv.

Det är känslan som kommer upp som är den värdering som behöver styra mina mål, mina planer.

Jag låter känslan leva med mig under dagen, återigen bygga bo i min kropp och under kvällen tänker jag låta den inreda och inventera mina planer igen.

Nu stänger jag ner min dator och åker för att hälsa på min väninna. Väninnan som är i övergången och som ger mig gåvan att bli påmind.

Pratade med en man idag om det där med att allting bara skiter sig. Vad trött han var på att det inte spelade någon roll vad han gjorde, vad han sa, det blev bara inte bra. Han var rent ut sagt urless. Efter att vi hade pratat ett tag började han prata om alla de där andra som bara vinner.

Även detta var han less på, dessa människor som halkar in på ett bananskal, blir chef på ett kick, vinner massa pengar eller som kommer och berättar efter helgen vilket flyt dom haft och roliga saker de gjort.

Efter att ha rätt ut att han egentligen inte hade en aning om dessa personers bakgrund eller hur deras liv hade lett dem till den plats där dom stod idag frågade jag honom vad en chef/ledare var för honom. Och nästa fråga var, vad är en vinnare?

Svaren som han gav visade tydligt på varför han inte lyckades ( som han själv tyckte) med något som han företog sig.
En vinnare för honom var en dryg person som inte brydde sig om någon annan än sig själv bl.a. En chef/ledare var en person som ofast enbart var ute efter makt och som hade problem med att någon annan kunde något bättre.

Är det underligt att han inte lyckades med något? Skulle han lyckas så skulle han ju själv placera dessa åsikter på sig själv.

Återigen är värderingar viktiga.

Vad tycker du själv om vinnare?

Känner du igen texten så är det helt rätt, skrev den för ett tag sedan på en annan blogg som jag haft men den gör sig aktuell igen.

Malou

En gång ska du vara en av dem som levt för längesen.

~Pär Lagerkvist~

Hur skulle du då vilja bli ihågkommen?

Image: dan / FreeDigitalPhotos.net