“You cannot push anyone up the ladder unless he is willing to climb.”

— Andrew Carnegie

Det här påminner mig om alla de gånger som någon sagt en “sanning” till mig. Gång på gång kan detta ha upprepats men det är inte förrän “sanningen” har fått rötter inom mig själv som jag kan ta till mig innehållet.

Samma är det med stegen,,det finns ingen som kan få upp mig om jag inte själv känner att det är värt allt att klättra upp.

Och inte att förglömma,,stegen/sanningen som är det uppenbara för någon annan betyder inte att det nödvändigtvis är den stege/sanning som är rätt för mig att ta till mig.

Idag är en tom dag. Åtminstone om man går efter den kristna kyrkoåret. Den dagen då Jesu lärjungar höll sig undan från de som dömde Jesus. Åtminstone om man får tro Wikipedia.

Tomhetens dag – kan man kalla den för det?

Om jag funderar runt begreppet tom dag och påskafton kan man väl kanske kalla den tom i den bemärkelsen att något väldigt viktigt hade försvunnit för många människor, Jesus. Jesus var nu död och var begravd. Och samtidigt kan den knappast varit tom. Rimligtvis borde den varit fylld av skräck och sorg. Så hur förklarar man det då…något som inte länge uppfyller min dag gör att den bli uppfylld ändå?!

Jag kommer att tänka på Taoismen när jag ser orden tom dag.

I “Boken om Tao” står det;

Trettio ekrar förenas i hjulets nav/ det är hålet i mitten som gör det användbart. Forma lera till ett kärl/ det är tomrummet som gör det användbart./ Skär till dörrar och fönster på huset/ det är hålen som gör det användbart.// Därför kommer värdet av vad som är där/ men nyttan av vad som inte är där.

Och visst är det så att det behövs den här tomheten på många sätt? Åtminstone enligt mitt sätt att se på den. För mig är det en av de skapande krafterna och samtidigt kan tomhet vara förödande.

Och kanske är det så att det är detta som är det som är meningsskapande?

Jag funderar över så enkla saker som att ett bord har ett värde, men nyttan av det är det upp till mig att skapa av det som inte är där. Alltså meningen med bordet.

Nästa tanke går, min födelse, min kropp och allt det fysiska som tillhör mig har ett värde. Men nyttan av mitt liv, det som är meningsskapande får jag skapa av det som inte är där.

Kanske är det inte riktigt på det sättet som Tao vill leda till men jag leker ialla fall med den tanken.

Ord är bara ord tills jag ger dem en mening. Ord kan vara värdefulla, något att vårda, men helt tomma tills de fylls av mig och för mig.

Förutom dessa saker som på något sätt går att sätta ord på, går att förklara så upplever jag att det finns något mer, något som inte går att sätta ord på i den här tomheten. Precis som inom taoismen, så fort du har satt ord på det så är det inte längre Tao.

Jag har en nytta av det som inte går att sätta ord på, det som inte går att förklara eller göra till en bild. Och det är detta som inte går att förklara från A till Ö och inte heller sätta vetenskapliga termer på det ( som så många är förtjusta i att göra) som är det meningsskapande för mig.