Påsken, den viktigaste högtiden inom den kristna kyrkan. Påsken, en högtid med många symboliska innebörder. Själv tycker jag att både våren (som det nu är), ägget (som traditionellt hör till) och Jesus korsfästelse och uppståndelse har likartad symbolik.

Våren, den tid då människan plockar av sig sina heltäckande kläder och något introverta sinne. Den tid då knoppar brister ut och naturen vaknar från vinterdvalan. Jesus som lider, som vilar och sedan återuppstår. Och ägget. Ägget som är en symbol för fruktbarhet och återfödelse.

Ägget blir den symbol för det skal som vi behöver då och då. En tid för reflektion och vila. Också en symbol för det nya liv som föds. Kanske krävs det lite arbete, lite smärta för att födas, precis som för Karin Boyes knoppar. Likväl för den smärta som Jesus fick gå igenom med tvivel och tro på att han var övergiven. När nytt liv föds, när vi återföds och återigen sträcker ut oss mot ljuset har vi förhoppningsvis integrerat nya erfarenheter som tar oss vidare i livet. Med öppna ansikten och sinnen sträcker vi återigen ut oss mot nya energier.

Även en tid för feminina energier sitter jag och funderar över. Vila, förlossning, smärta är väl alla begrepp som man kan förknippa med feminin energi. Ord som vidare kommer är näring, styrka och läkande. Kanske man rent symboliskt kan plocka in den kvinnokraft som den visa gamla häxan har. Den häxa som bär på erfarenhet och visdom från alla våra mödrar. Den kraft som gång på gång återföds, som ger hopp, som ingjuter styrka och som läker.

Kanske behöver vi samlas då och då häxor sinsemellan? Kanske behöver vi färden till Blåkulla för att gemenskap öppna upp och visa vägen till återfödelsen? Vi vet att det inbegriper smärta att ge nytt liv, nytt liv även till oss själva. Det är smärtsamt att komma ur skalet och se det ljus som finns utanför. Vi vet att det är lätt att tappa tron och att tvivlet ibland är ett nödvändigt ont.

Min morgon kommer att bestå av bilder. Och jag har nu redan bestämt att jag kommer att fokusera på att göra någon form av äggmandala. Under tiden som jag låter penseln tala kommer mitt sinne vara inriktat på reflektion. Reflektioner över min vinter, över mitt skal och min vila.

Vad kommer min återfödelse att föra med sig?

——————————————————————————————————–

“ägg/klotbilden” är ganska spridd på nätet men en “konstnär?” Lukisan Abstrak finns nämnd.

Bilden på damerna är ett foto med fotografen okänd.

” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger upp det jag har, får jag det jag behöver.”

Och så är det väl eller hur? När du har gett upp ditt motstånd kommer en känsla av acceptans och med detta kommer en känsla av frid. Ibland håller vi fast våra smärtsamma tankar som om de vore “sanningen”, vi trampar vatten i vår egen sörja. Är det inte så att vår “smärta” redan har varit och det är vi som håller fast den och återupplever den med våra tankar. Jag hade en upplevelse i min Bergsmeditation för flera år sedan som påminner om detta som Tolle pratar om i den filmsnutt jag lagt in.

Jag läste idag en snutt från boken “Ledarskapets Tao”.

” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger upp det jag har, får jag det jag behöver.”

Detta fick mig att bli påmind om en Bergsmeditation som jag hade för många år sedan och som var såpass stark att jag fortfarande kommer ihåg den.

I Bergsmeditationen går man en specifik väg varje gång, även om vägen är detsamma är upplevelsen och symbolerna oftast olika. Den här gången var jag i mitt berg och jag var uppe vid toppen av berget. Jag tänker inte gå in på detaljer utan mer på vad som jag upplevde. Berget var uppdelat i olika skikt och i varje skikt befann jag mig i olika traumatiska situationer. I varje skikt kämpade jag på olika sätt. I ett trampade jag vatten, det fanns inga möjligheter att ta tag i något, jag trampade ganska länge tills jag insåg att jag så småningom inte skulle orka trampa längre. Situationen gjorde att jag helt enkelt bestämde mig för att “ge upp”. I samma sekund som jag gjorde detta öppnade sig något i botten av skiktet och jag drogs med på samma sätt som när man drar ut badkarsproppen, ner till nästa skikt och nästa moment av kämpande.
Varje skikt bestod av olika saker men samma sak hände varje gång, jag gav upp och ett lager till fanns.

Denna meditation gjorde att jag blev väldigt känslomässigt berörd och jag fick en väldig tydlig bild, känsla, insikt i hur jag känslomässigt betedde mig. I mitt liv slet jag verkligen med att hålla mig uppe känslomässigt och detta var ett mönster som jag hade med mig från det jag var mycket liten. Att visa hur utsatt jag var, hur sårad jag var och hur illa jag for, var samma sak som att dö. Jag insåg hur mitt “lilla barn” hade fått trampa vatten och hur jag fortsatt med detta eftersom jag inte visste att det fanns ett annat sätt att vara/bete sig på.

Med detta vill jag påminna, visa, att det ibland är mer värt att släppa taget än att kämpa emot. Att fundera vidare och djupare över den känslan som du kämpar med att hålla nere, vad händer om du ger efter? Vad är det värsta som kan hända? Och vad tror du händer efter det?

Så något värt att minnas är: ” När jag ger upp det jag är, blir jag det jag skulle kunna bli. När jag ger det jag har, får jag det jag behöver.”

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net

Snabb-slowmotion

tid, plötsligt behöver jag tid

tid för att andetaget inte ska strama

snabb-slowmotion

snabbt, så snabbt och fruset

iskallt hettande, brännande kyla

Insikt, fruset ögonblick

Långsamt gick det att komma hit

snabbt slog det till

fruset är det nu i brännande smärta

tid, jag behöver tid

Jag vill ha tid att gå tillbaka

jag är lurad, lurad på mig själv

tid, jag vill ha den tillbaka

oanvänd, framför och inte inbakad

öppen, inte omkramad

jag vill ge, utan förbehåll

Insikt, snabb slowmotion

~ okänd ~

Image: Evgeni Dinev / FreeDigitalPhotos.net

Idag blev jag attackerad. Attackerad av ett par fiskmåsar.

Jag hörde dem skrika men tänkte inte så mycket på det, det är ju ganska vanligt med det ljudet här i Göteborg. =) Plötsligt såg jag bara en skugga dyka mot mig och båda fiskmåsarna kretsade runt mig som galningar.

Det var bara att ducka och skynda på stegen. Jag vänder mig om och jag ser två ungar ligga döda på gatan. Förtvivlat försöker alltså föräldrarna skydda sina barn.

Det fick mig att börja fundera på att vara förälder och mina egna barn.Hur ont det har gjort när man sett hur de har kämpat med olika hinder i sitt liv. Hur smärtsamt det har varit att inse att man inte alltid har varit den stöttande och starka förälder man önskat sig att vara.

Hur man, kanske precis som detta fågelpar, befunnit sig på en plats där det inte varit det optimala.

Idag kan jag bara se tillbaka och acceptera att så här såg det ut. Just då och där kan man bara göra precis det man gör.