På ett kort ögonblick har vinden vänt. Jorden har en annan doft på morgonen. Vi vet att en ny årstid är på väg, vi bara vet att det är dags.

Vi bär ut stolen på gården bara för att sitta och lyssna. Som vi alltid har gjort. Vi lyssnar på uråldriga sånger från alla hjärtans hjärta, och vi vet när vi ska låta det dö som är redo att dö, och när vi ska förlösa det som är redo att födas.

Vi stiger in i den enkla vetskapens katedral, där villigheten att låta det hända som måste hända står på altaret.

-Ardagh-

Ardaghs text berör mig extra starkt just nu. Under helgen fick jag nyheten om att en gammal kär vän till mig har fått besked om att hon inte har långt kvar av sitt liv. Cancern går inte att medicinera och inte heller att operera. Den sitter nu i levern och jag vet av erfarenhet hur detta förlöper.

Det finns stunder när man känner sig mer maktlös än andra och för en kort stund både sörjer jag och känner mig oerhört ledsen och maktlös inför detta. När jag pratar med henne inser jag att jag inte är så maktlös som jag uppfattar mig.

Jag kan vara där som medmänniska om hon vill ha mig där. Jag kan vara där med min kraft,styrka och erfarenhet. Jag kan vara där och lyssna om hon vill prata, jag kan prata när hon vill lyssna. Jag behöver inte sörja innan hon går bort. Just nu lever hon och det är nu och inte sedan.

Personligen tror jag det är oerhört viktigt att inte vara rädd för att umgås med personer som har kroniska sjukdomar eller som just nu förbereder sig på att lämna jorden. Det är en styrka och en kraft i att möta döden och inse att döden är en del av vårt liv.