Den här bilden får bli en symbol för den tid då vi tar oss närmare ägget för att se om det tar emot oss. Är det dags för oss att födas?

Jag hörde och tog in en fantastisk berättelse häromdagen. Berättelsen om hur vårt hjärta skapas och hur stark kontakt vi har med våra förmödrar.

Under dag 9-10 så skapas våra blodkärl. Vi har då välkomnats in i en liten grop i livmodern, vi backar in i gropen och fastnar alltså med “ryggen” mot livmodersväggen. Mamman skapar sedan våra blodkärl av sitt eget blod. Hjärtat skapas av blod och hela vi är ett hjärta. Ett hjärta som finns inom oss och utanför oss. Ett hjärta som är blodet, som är vår moder.

Vårt hjärta har alltid funnits i oändliga tider eftersom hjärtat är blodet. Vårt hjärta fanns fysiskt innan vi fanns för det är vår mors blod. Och i hennes mors blod. Och i hennes mors blod innan och så vidare i all oändlighet.

Vi är alla starkt förbundna till varandra, att vi bär med oss våra förmödrar får plötsligt en annan tyngd.

Jag känner mig ödmjuk och kan inget annat än att buga för livets storhet.

Fyll inte livet med år, fyll åren med liv.

Jag blir så glad när jag möter människor som bestämt sig för att leva. Leva just nu och inte sedan.

Jag blir alldeles särdeles glad när jag möter de, som precis som jag befinner sig över 50, som fyller sina år med liv.

Som har den uppfattningen att livet är värt att leva oavsett vilken ålder de befinner sig i.

Allt för många suckar och konstaterar för sig själva att det där är för sent att göra, att det inte passar sig nu när man “gått över strecket”, förr hade jag kanske gjort det men inte nu.

Jag blir glad när jag möter de som har bestämt sig för att det är nu de är ledsna, glada, arga eller vad de nu känner. Att de bestämt sig för att inte skjuta upp, trycka ner eller inte låtsas om allt det där som pågår inom dem till en annan gång.

Jag blir glad när jag möter de som väntar med sina värderingar eller som helt enkelt bara uppfattar andra personer precis bara utifrån att de är människor.

Jag blir glad när jag upptäcker att jag själv agerar utifrån detta och jag blir glad när jag upptäcker när jag inte gör det. Upptäckten i sig innebär att jag är ett steg närmare att låta bli nästa gång.

Jag är glad att jag lever och att jag tillåter mig att känna liv på något sätt varje dag.

Symboler. Hela bilden ovanför är fylld av symboler som säger oss något. Inga ord behövs för att vi ska förstå vad de handlar om. Och kan inte vi inte förstå genom att se bilden så förstår vi oftast genom de sammanhang de finns i.

Och så är det med symboler. De säger något, det finns en grundbetydelse för de flesta och sedan är det vår upplevelse, vår känsla som färgar symbolens betydelse för oss.

Våra drömmar består av bilder och känslor. Många bilder är symbol för en ren känsla. En känsla som vi inte vill medvetet erkänna, en känsla som är omedveten eller medveten.

Att börja uppmärksamma det egna symbolspråket innebär att du börjar bekräfta dig själv. Och bekräfta oss själva är något som vi verkligen behöver göra.

På gott och på ont skulle jag också vilja säga. Vi behöver bekräfta alla våra känslor, även de som inte hamnar på den positiva sidan.

En mardröm, en dröm som du tycker är obehaglig kan hjälpa dig på vägen att lösa upp situationer i din vardag. En mardröm är där för att visa dig vägen till ett rikare liv hur konstigt det än låter. Många gånger har vi den för att vi blundar, trycker ner eller förtvivlat försöker springa ifrån det som oroar oss. Mardrömmen hjälper oss att lätta på trycket och börjar vi också titta på den får vi guide till vad som är orsaken till oron.

En positiv dröm där du befinner dig i ditt eget paradis kan tala om för dig vad det är du behöver göra, vilken väg och vilka nya idéer du kan ta till dig för att komma vidare.

Och det är inte bara drömmar som kan hjälpa dig på vägen. Det finns så många sätt att komma vidare både med den personliga och den yrkesmässiga utvecklingen med hjälp av symbolvärlden.

Detta är något som jag verkligen älskar att arbeta med och det ger mig glädje varje dag. Nu i veckan åker jag upp till Årsta Havsbad och har en fördjupningskurs i ämnet.

Där kommer deltagarna att få meditera, måla och vara med om en hel rad roliga fördjupningsövningar för att komma vidare och hitta en större förståelse för sig själva.

Mitt råd är…..ta hand om dina drömmar och dina inre bilder. Du vet inte vad du hittar förrän du har börjat titta.

Påsken är här. I Göteborg så har solen strålat de senaste dagarna och man kan ana att våren är på väg. Även om vi då och då får kalla dagar och nätter märker man att naturen förändras.

Och förändras gör även vi. Det är egentligen fantastisk hur vi går hand i hand med naturen och dess skiftningar. Hur påverkade vi är och blir av vår omgivning.

När våren är på väg börjar ryggar rätas, nacken är mer på den plats där den ska finnas och ansikten börjar synas och ögon möts. En tid för möten.

Sinnet öppnas precis som knopparna på träden. Och det kan göra ont att öppnas, många får en släng av vårdeppighet, andra får lite stress i blicken och många bara går omkring och glittrar och ler.

Våren och påsken handlar väldigt mycket om fertilitet. Att födas igen och när något föds är det något annat som dör. På olika sätt.

Denna påsk blir det många tankar om detta, liv och död. Anna Stråhlén, vän, kollega och en fd elev gick bort för några veckor sedan. På lördag, påskafton, är det hennes 40-årsdag. Det är svårt att inse att en person ena dagen finns där för att en timma senare inte göra det längre. Eller till och med en sekund senare.

I går kväll när jag kom hem från ett Nia pass upplevde jag henne väldigt närvarande. Sorg blandades med en väldigt levande känsla. För Anna var väldigt levande. Det betyder inte att hon alltid var glad och lycklig utan att hon var väldigt levande.

Och jag kände väldigt tydligt hur det är jag som väljer hur jag vill att just det här ägget ska bli. Ägget som idag blir en symbol för erfarenheten och sorgen efter Anna.

Det är jag som väljer vilka färger och former det ska ha, att ägget är ett ägg kan jag inte göra något åt, men jag kan välja hur jag vårdar det.

Precis som påsken på något sätt handlar om hur vi vårdar livet och hur vi vårdar döden.

För min upplevelse är att om jag inte kan vårda döden då får jag svårt att vårda livet.

Låt detta vara dig ett av naturens största och högsta mysterier: att en sak fullständigt kan förlora sin gestalt och form, bara för att framträda på nytt, ur ingenting, och bli någonting vars potential och dygder vida överträffar vad det från början var.

- Paracelsus

Tänk om vi ändå kunde komma ihåg detta..att det alltid skapas nytt.

Vi är så benägna vid att hålla fast. Hålla fast vid det som vi anser oss gör oss lyckliga och hålla fast vid det som gör oss olyckliga.

Vi är så rädda för att förlora lyckan att vi lägger mer fokus på att behålla den än att uppleva lyckan. Och vi är så rädda för att förlora det som gör oss olyckliga för vi vet inte vad vi får i stället. Tänk..det kan ju bli värre. Vi vet vad vi har men inte vad vi får.

Men är det inte så att vi egentligen inte släpper någonting helt ur sikte? Någonting, en kärna av den erfarenheten finns ju kvar.

En kärna som är det fröet som bildar något helt nytt. Det ombildas, växer, tillför och berikar och därefter är det återigen dags att släppa taget.

Den eviga cykeln, liv, död och återfödelse.

Döden som en befrielse, en mening som Kristian använder sig av. Döden, tänker jag, kan också vara det som är befriandet. Ett befriande från de omständigheter och tankar som håller oss fast varje dag. Att acceptera döden som en realitet i vårt liv kan ge liv, liv som innebär att vi ser och lever efter det som är viktigt och det som betyder något.

Jag läser Kristian Gidlunds artikel publicerad i Aftonbladet den 8 februari i år.

“Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.”

Kristian har fått tillbaka en cancer som nu är aggressiv och obotlig. Nu har inte jag, vad jag kan påminna mig om, läst något annat av honom utan jag fick syn på artikeln där den delas runt på facebook. Och varför delas den då runt?

För vi lyssnar och läser det som en utsatt person skriver om. Döden får oss att stanna till, inte den död som vi läser om eller ser på i nyhetssändningarna varje dag. Inte den död som drabbar barn och vuxna som svälter eller som blir offer i krig som de egentligen inte vill ha med att göra. Utan den död som en person långsamt eller plötsligt blir tvungen att hantera som en realitet, en död som obevekligt närmar sig genom sjukdom.

Precis som du läser jag och blir berörd. Precis som du tycker jag att det Kristian skriver är sant. Men vad är det för fenomen egentligen att vi inte uppmärksammar detta i samma höga grad förrän en person skriver om det som själv befinner sig i en sådan utsatt situation?

Kan det vara för att vi blir berörda? Inte egentligen av det som han skriver om utan för att det är just han som skriver det.

Vi har läst samma sanningar förut, gång på gång ser vi löpsedlar och rubriker som skriker ut sanningar. Vi går förbi, vi orkar inte ta in. Det är för mycket och för stort och vi har fullt upp med att försöka hålla näsan över vattenytan själva.

Och så kommer någon och smiter förbi vårt försvar, tar sig in bakvägen och står plötsligt rakt framför oss. Vi värjer oss inte för det är ingen idé, det har redan skett. Vi reagerar.

Han ska möta döden, något vi alla ska göra men han vet ungefär när. Han kämpar varje dag, varje minut och varje sekund med något som vi alla skjuter upp och inte vill se och plötsligt så står han där i vårt medvetande och levererar sanningar. Sanningar som man inte upptäcker förrän man har döden framför sig och man blir varse vad det är som är betydelsefullt och viktigt.

Döden som får oss att förstå att det är livet som är viktigt och får oss att fundera på vad det är som är liv. Döden som får oss att reagera.

En text med ett innehåll som har varit som ett mantra under otaliga stunder under väldigt många år. Och som jag har haft på bloggen förr. Tycker att det är så viktigt att komma ihåg att vi är mer än det som syns!!

Jag har en kropp men jag är inte min kropp. Min kropp kan befinna sig i olika tillstånd av hälsa eller sjukdom: den kan vara utvilad eller trött….Min kropp är mitt dyrbara instrument när det gäller att förvärva erfarenhet och att handla i yttervärlden, men den är bara ett instrument. Jag behandlar den väl. Jag försöker hålla den frisk, men den är inte jag. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp.

Jag har känslor, men jag är inte mina känslor. Känslorna är otaliga, motsägelsefulla, skiftande, och ändå vet jag att jag alltid förblir jag, mig själv, i hopp eller förtvivlan, i glädje eller i smärta, när jag är irriterad eller lugn. Eftersom jag kan observera och förstå mina känslor, och sedan i växande grad styra och utnyttja dem, är det tydligt att de inte är jag. Jag har känslor, men jag är inte mina känslor.

Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt. Det är mer eller mindre utvecklat och aktivt, det är odisciplinerat men läraktigt, det är ett organ för kunskap både vad beträffar den yttre världen och den inre, men det är inte jag. Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt.

Vad är jag då? Vad återstår efter att jag från min jag-identitet har utrangerat det fysiska, känslomässiga och mentala innehållet i min personlighet, mitt jag?

Det är mitt innersta väsen – ett centrum av rent självmedvetande och självinsikt. Det är den permanenta faktorn i det ständigt växlande flöde som är mitt personliga liv. Det är det som ger mig känslan av att finnas till, av varaktighet, av inre trygghet. Detta centrum har inte bara en statisk självmedvetenhet utan också en dynamisk kraft; det kan observera, styra och använda alla de psykologiska processerna och den fysiska kroppen. Jag är ett centrum av medvetenhet och av makt.

foto: Zena Holloway

Då och då upplever jag stunder av ren lycka. Dessa stunder kan komma plötsligt i min vardag och de kan komma i en meditation. Stunden har samma lätthet som jag kan förnimma bilden här har men annars så har jag svårt för att sätta ord på den.

Dess intensitet är kvar så länge jag är kvar i stunden och därefter klingar den sakta av. Varje gång som den försvinner upplever jag en sorg, en förlust och saknad. Jag önskar att jag skulle kunna ha den kvar hela tiden.

Jag har ingen tyngdkänsla så det är som att befinna sig under vatten, jag kan känna att den finns runt omkring men jag kan egentligen inte hålla i den. Jag känner dess substans och jag kan se att varje rörelse som jag gör innebär att något påverkas. Ju mer jag försöker sätta ord på det desto mer märker jag att det liknar en undervattenupplevelse.

Det är stunder som får mig att inse att mitt medvetande är så mycket mer än vad jag använder mig av. Stunder som får mig att inse att jag ofta glömmer av att komma ihåg att jag är värd att älskas. För i det ögonblicket är jag älskad, av mig och något som inte går att beskriva.

Jag är och mitt varande påverkar allt det som är runt mig. Jag fyller en plats och varje rörelse och varje tanke skickar ut en våg som innebär något för min omgivning.

Varje gång blir jag djupt ödmjuk över livet, för just den här upplevelsen är synonymt med liv. Jag kan inte hitta ett ord som beskriver det mer. Det är liv, allt och ingenting i ett.

Cirkeln har alltid varit den form som hållit upp och ihop mig.

Cirkeln som håller samman, som helig och som utan slut och början.

Ofta sitter jag med en penna i handen och kladdar på lösa pappersbitar, kuvert eller tidningar. Ofta, ofta är det cirklar i olika storlekar och former som är nedkladdat.

Den hjälper mig att hålla fokus och ger mig ett sammanhang.

Fokus som är centrum, som är härd, som är den cirkeln som allt samlas runt.

Den som välkomnar till helhet och integritet.

Har du någon speciell form som är det som håller ihop dig?

Jag är villig att låta mig bli ledd av mitt inre.

Kram

Malou

Idag är en tom dag. Åtminstone om man går efter den kristna kyrkoåret. Den dagen då Jesu lärjungar höll sig undan från de som dömde Jesus. Åtminstone om man får tro Wikipedia.

Tomhetens dag – kan man kalla den för det?

Om jag funderar runt begreppet tom dag och påskafton kan man väl kanske kalla den tom i den bemärkelsen att något väldigt viktigt hade försvunnit för många människor, Jesus. Jesus var nu död och var begravd. Och samtidigt kan den knappast varit tom. Rimligtvis borde den varit fylld av skräck och sorg. Så hur förklarar man det då…något som inte länge uppfyller min dag gör att den bli uppfylld ändå?!

Jag kommer att tänka på Taoismen när jag ser orden tom dag.

I “Boken om Tao” står det;

Trettio ekrar förenas i hjulets nav/ det är hålet i mitten som gör det användbart. Forma lera till ett kärl/ det är tomrummet som gör det användbart./ Skär till dörrar och fönster på huset/ det är hålen som gör det användbart.// Därför kommer värdet av vad som är där/ men nyttan av vad som inte är där.

Och visst är det så att det behövs den här tomheten på många sätt? Åtminstone enligt mitt sätt att se på den. För mig är det en av de skapande krafterna och samtidigt kan tomhet vara förödande.

Och kanske är det så att det är detta som är det som är meningsskapande?

Jag funderar över så enkla saker som att ett bord har ett värde, men nyttan av det är det upp till mig att skapa av det som inte är där. Alltså meningen med bordet.

Nästa tanke går, min födelse, min kropp och allt det fysiska som tillhör mig har ett värde. Men nyttan av mitt liv, det som är meningsskapande får jag skapa av det som inte är där.

Kanske är det inte riktigt på det sättet som Tao vill leda till men jag leker ialla fall med den tanken.

Ord är bara ord tills jag ger dem en mening. Ord kan vara värdefulla, något att vårda, men helt tomma tills de fylls av mig och för mig.

Förutom dessa saker som på något sätt går att sätta ord på, går att förklara så upplever jag att det finns något mer, något som inte går att sätta ord på i den här tomheten. Precis som inom taoismen, så fort du har satt ord på det så är det inte längre Tao.

Jag har en nytta av det som inte går att sätta ord på, det som inte går att förklara eller göra till en bild. Och det är detta som inte går att förklara från A till Ö och inte heller sätta vetenskapliga termer på det ( som så många är förtjusta i att göra) som är det meningsskapande för mig.