Funderade på sorg och ledsamhet idag efter att jag hittat den CD film som jag gjorde av en gammal super8 film.

För några år sedan lyckades jag leta reda på min mammas väninna, hon och min mamma umgicks ofta för sisådär 50 år sedan. Väninnan hade en super8 film där även min mamma fanns med på och eftersom mamma dog när jag var 9 år var det en helt otrolig känsla att se detta. Tyvärr lyckades jag lägga denna CD på ett ställe som jag inte kom ihåg och idag hittade jag den.

Kvällen bestod av tårar, av glädje och en viss typ av sorg. En sorg över att inte ha fått lära känna henne, en sorg mixat med förundran när jag ser hur lika vi är, hur lika vårt kroppsspråk är.

Och jag är samtidigt förundran över hur vårt sinne fungerar, känslorna som kommer och går. Den sorg som en gång varit som ett ständigt ösregn är över för många år sedan.

Jag funderar över liknelsen av ett lågtryck och kanske kan man se det så. I början är det ett fullständigt regnkaos. Det piskar ner och slår dig till marken, du gör allt vad du kan för att skydda dig och försöker ta dig till vind- och regnskydd överallt där du kan. Tillslut är du så fullständigt genomblöt att du bara står där och låter regnet plåga dig.

En dag förstår du plötsligt att det är nödvändigt att ta på dig kläder som skyddar dig från regnet och du inser att du kan gå och röra dig, att helt enkelt leva så länge du har rätt kläder. Plötslig upptäcker du en morgon att det inte längre regnar så häftigt och du börjar ana att det finns en sol, en blå himmel någonstans och tillslut kan du ta av dig dina regnkläder och njuta av solen igen.

Då och då är det dags för att plocka fram ett paraply eller till och med dra på dig regnkläderna igen men du vet nu att det existerar något annat är dåligt väder.

Ps. Min mamma är hon som sitter med en liten i knät. Där är hon runt 11-12 år.

foto: Anna Wedin Andersson

Jag tror på det där med enkelhet. Jag tror också att det kan vara det som är svårt. Ibland verkar det som att ju mer tillkrånglat en situation/känsla/händelse är desto enklare har vi för att ta itu med det. Saker måste vara svårt för att det ska ha någon betydelse.

Är det så för dig? Tar du till dig det som är enkelt eller går du på ..det är så uppenbart att det inte kan vara så? Samma fenomen som uppstår när det gäller sjukdomar..en traumatisk sjukdom kräver långa och mödosamma provtagningar annars är de svåra att ta in.

Jag försöker att skrapa bort det som gör min tanke kaotisk, ju renare och rakare tanken blir desto lättare blir den att omfamna. Jag försöker hela tiden ha i minnet att det är min tanke som är det avgörande för mig, inte vad andra anser även om jag i ett första läge tar in och smakar på dessa. I slutändan är det ju min inställning till mig själv som är avgörande, är jag en person som strävar efter enkelhet eller vill jag ha det svårt?

Och så mycket kaos som jag befunnit mig i och många gånger själv skapat så vet jag svaret idag….Enkelhet!

Här lägger jag in en text som jag hade på Facebook för ca 1 år sedan. En händelse idag gjorde att jag kände att jag behövde uttrycka det igen. För just idag är en sådan dag.