En text med ett innehåll som har varit som ett mantra under otaliga stunder under väldigt många år. Och som jag har haft på bloggen förr. Tycker att det är så viktigt att komma ihåg att vi är mer än det som syns!!

Jag har en kropp men jag är inte min kropp. Min kropp kan befinna sig i olika tillstånd av hälsa eller sjukdom: den kan vara utvilad eller trött….Min kropp är mitt dyrbara instrument när det gäller att förvärva erfarenhet och att handla i yttervärlden, men den är bara ett instrument. Jag behandlar den väl. Jag försöker hålla den frisk, men den är inte jag. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp.

Jag har känslor, men jag är inte mina känslor. Känslorna är otaliga, motsägelsefulla, skiftande, och ändå vet jag att jag alltid förblir jag, mig själv, i hopp eller förtvivlan, i glädje eller i smärta, när jag är irriterad eller lugn. Eftersom jag kan observera och förstå mina känslor, och sedan i växande grad styra och utnyttja dem, är det tydligt att de inte är jag. Jag har känslor, men jag är inte mina känslor.

Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt. Det är mer eller mindre utvecklat och aktivt, det är odisciplinerat men läraktigt, det är ett organ för kunskap både vad beträffar den yttre världen och den inre, men det är inte jag. Jag har ett intellekt, men jag är inte mitt intellekt.

Vad är jag då? Vad återstår efter att jag från min jag-identitet har utrangerat det fysiska, känslomässiga och mentala innehållet i min personlighet, mitt jag?

Det är mitt innersta väsen – ett centrum av rent självmedvetande och självinsikt. Det är den permanenta faktorn i det ständigt växlande flöde som är mitt personliga liv. Det är det som ger mig känslan av att finnas till, av varaktighet, av inre trygghet. Detta centrum har inte bara en statisk självmedvetenhet utan också en dynamisk kraft; det kan observera, styra och använda alla de psykologiska processerna och den fysiska kroppen. Jag är ett centrum av medvetenhet och av makt.