Oj, oj. Vaknade på ett alldeles miserabelt humör.

Lilla terroristen satt bredvid sängen och la huvudet på sned på ett irriterande sött sätt.

Hua, vad sur jag var…pratade högt om hans hemska vana att vilja gå ut det första han gör på morgonen.

Nämnde det där med egen-stund vid kaffet m.m. Hjälpte inte ett dugg! Han satt vid dörren i alla fall.

Humöret blev faktiskt inte ett dugg bättre av att komma ut och jag gnällde för mig själv för varje eländigt trappsteg ( 3 vån ) jag behövde ta.

Gjorde kaffe och gjorde sedan i ordning terroristens mat. Ställde ner den på golvet och han satt bara o tittade på mig. Ät nu då, sa jag surt. Han hukade bara på huvudet.

Först då kom jag ur min bubbla..när jag lyckades att SE något annat än mig själv, kom jag ur den dynamik som jag själv skapat. Visade att jag inte var sur på honom och glatt gick han fram till skålen.
Dags för fundering! Vad hade gjort mig så direkt fientlig mot dagen redan innan den börjat?
En dröm om en randig tröja gjorde sig påmind. En tröja som kunde förändra sina ränder på alla möjliga sätt. En perfekt tröja med andra ord.Jag kunde enkelt förändra utseendet och behövde inte köpa nytt.

Någon i drömmen sa till mig..Passar dig, all kunskap som du kan vända och vrida på och visa på olika sätt! Och tanken som jag då vaknade med…Å ja, en fängelsetröja också!

En randig tröja i en dröm ger konsekvenser! Nu när jag väl fått avstånd till min egen uppfyllelse av mig själv, kunde jag mer observera och ta till mig min dröm.
En tröja som jag tar på mig. En roll kanske..en randig som kan förändra sig allt efter hur jag vill att den ska se ut.

Föränderlig och flexibel..men också anpassning, kanske är det för mycket anpassning och då blir ett fängelse.

Mycket kunskap som kan vridas på olika sätt…många perspektiv och många sätt att föra ut den.

Jag skapar själv mitt mönster….jag skapar själv mitt fängelse.
“ränderna går aldrig ur”…vanor..värt att fundera på. Zebror är randiga…unikhet..jag är mitt unika jag..

Tänk vad en liten dröm kan ställa till med..

Vad ställer dina drömmar till med och vad behöver hända för att du ska gå ur din egen skapade dynamik och se saker för vad det är?

Alla dessa idéer som rusar runt. Alla dessa idéer som vill ut och som vill förverkligas. Idéer som inte har lust att ställa sig i kö utan som vill ut nu, inte sen.

Idéer som gör att det är svårt för sinnet att vila och svårt för att fokusera sig. Då, i det läget är det bra att ha papper och penna till hands. Då i det läget är det bra att använda sig av disciplin som man förhoppningsvis skaffat sig genom åren för att enbart fokusera sig på att få ner alla idéer på papper. Då och först då får hjärnan en liten vilopaus.

När jag väl fått allt på pränt så brukar jag göra något som bryter tankekedjorna. Arbeta praktiskt med något. Först därefter sätter jag mig med mina papper eller med en speciell idé igen och låter den sjunka in i mitt medvetande. Sakta men säkert får den form, många gånger en annorlunda form än vad den ursprungligen hade. Jag drömmer mig bort och kan gärna bli lite halvdåsig för det är då som den allra största klarheten på något sätt kommer.

Jag får grepp på om den är genomförbar nu med en gång eller om den kräver lite tid för att mogna.

Det krävs arbete, tålamod och disciplin för att få resultat, vilket kan tyckas vara tråkigt när hjärnan och sinnet bubblar över av iver för att starta upp något. Men ännu tråkigare är det när inga idéer blir förverkligade på grund av att ivern och behovet av en viss form av dynamik gör att man rusar runt i en kreativitet som aldrig ger resultat.

Jag är villig att titta på mina idéer från utsidan.

Kram

Malou