Jag tycker att jag är duktig på att se positiva värden i mig själv och även vända om det som inte alltid går min väg i min vardag. Att inte fastna och skylla på omgivningen när det går emot. Men ibland faller jag och då plötsligt går det fort.
Det räcker med att det händer en liten grej som jag då tar “negativt” för att de ska rada upp sig som om de hade betalt för det. Och min dag blir som att åka rutschkana i snabbt tempo. Och ont gör det när jag tillslut är nere.
Fast just den där smällen behövs för att jag ska vakna till och upptäcka att jag under hela dagen befunnit mig i “halmpestens” makt.
Halmpesten som Brita Haugen, en dansk teolog, berättade om. Pesten som greppar och som gör att man bara vill vända ryggen till livet och gotta ner sig i sin egen eländighet.
Jag är helt enkelt inte kär i min egen tillvaro. Dunsen som jag får när jag tillslut landar hjälper mig att höja min blick. Jag får syn på vart mina tankar har tagit mig. Det är bara att borsta av mig och inse att det är inte hur jag har det utan hur jag tar det som är av betydelse. Just den där meningen hittade jag som ett citat i en tidning för många år sedan och för mig är den kärnfullt frisk.
När jag höjer min blick får jag även syn på andra saker i min tillvaro, det kan vara en blick och ett leende från någon nära men lika gärna en obekant och sakta kommer kärleken till mitt liv tillbaka.