I morse när jag gick och lade mig låg jag en stund och bara slappnade av. Plötsligt får jag min mammas ansikte framför mig. Det är inte speciellt ofta som hon visar sig för mig och hon gick bort som 25-åring redan 1969.

Väldigt nära, med näsan mot min, tittade hon på mig. Successivt drog hon sig bakåt så att jag kunde se hela henne.

Hon sa inget, jag sa inget. Jag var bara fylld. Jag är fortfarande fylld. Så småningom förmedlade hon bilder. Bilder jag fortfarande funderar över. En del har även försvunnit ner i glömskans arkiv.

(Det är min förhoppning att jag har ett arkiv för “glömdheter” annars vore det för sorgligt så mycket som jag tycker att jag tappar bort i vardagen.)

Men vad som är kvar är känslan av att bli omhållen. Tacksamhet och ödmjukhet.

Image: Idea go / FreeDigitalPhotos.net