Jämförelse, det är vad Elisabeth ställer frågor om i dag i hennes inlägg “ Med vems ögon mäter du ditt värde?” Och Sanna Nova Emilia som driver  True Heart Education funderar över Elisabeths inlägg på Facebook; Vad kan konkurrens ge oss som samarbete inte kan?.

I ett tidigare inlägg här har jag skrivit om jämförelse, och det måttband som vi har en tendens att använda. Att det måttband som vi har inom oss inte bara får oss tävlingsinriktade det kan även få oss att inte ens börja göra något. Många är de som ger upp redan innan de ens tagit första steget.

Det finns ju även studier som visar att vi har oerhört svårt för att hålla isär olika personer när vi jämför oss med andra. Om vi exempelvis anser att vi är odugliga eller inte klarar av lika mycket som många andra gör har vi en tendens att lägga ihop våra intryck från flera andra personer samtidigt. Du har kanske en granne som alltid har kliniskt rent, en annan granne som alltid har sett det senaste på teatern, en annan som alltid har läst de senaste böckerna m.m. Alla dessa lägger vår hjärna ihop till en och vi separerar inte individerna utan jämförelsen blir så mycket tyngre då vi minsann är så värdelösa så vi inte har förmågan till något av detta.

Precis som många andra tycker jag att det är en komplex fråga. Den innehåller så många variabler så det blir svårt att trassla ut vad det är som är början.

Kanske ligger det kvar i vår reptilhjärna att vi behöver vara alerta, pigga, på vår vakt. Vi behöver vara starka och jägare i vår natur för annars överlever vi inte. Sjuka lämnas kvar för de sinkar gruppen. Det sägs ju också att vår reptilhjärnas tendens att vara på sin vakt och granska allt med misstänksamma ögon ligger till grund för den ström av negativa tankar som långt överskrider våra positiva tankar under en dag.

Om vi nu har kvar dessa instinkter, behöver vi kanske hitta sätt att hantera detta. Finna nya strategier som fungerar för vår nutid. Rätt sätt är kanske inte att fördöma något som är nedärvt och som triggas med automatik i vissa situationer. Då kanske vi skapar andra negativa mönster.

Någonstans tror jag att “tävlingskänslan” triggar igång vår förmåga att hitta nya lösningar, att det i likhet med konfliktsituationer, skapar kreativa tankebanor. Precis som jag tror gränser skapar kreativitet. Jag tror också att om vi inte kan hantera denna impuls på ett bra sätt då hamnar vi i den situation där vi försöker överträffa varandra överallt och ingenstans.

Jag tror att “tävlingskänslan” är en del av det som gör att ett samarbete fungerar bra. Att det är ett ypperligt verktyg om det från början hanteras rätt. Samarbete betyder för mig att det finns ett mål som man vill komma fram till. För jägarna betydde det kanske att fälla djuret som skulle ge mat till hela gruppen. Slutresultatet var det som gällde. Alla insatser hade sitt värde och betydelse för resultatet.

Individ plus samarbete. Idag har vi ett mer materiellt utvecklat samhälle men någonstans så tror jag att vi inte har utvecklat vårt inre i takt med detta. Kanske är det till och med så att om jägarsamhället fortfarande fanns och hade vår materiella status, vår kunskap om sjukvård, då hade de på ett naturligt sätt införlivat detta verktyg med sin målsättning?

Istället är vi så rädda att bli utan och utanför att många blir förlamade av rädslan eller så triggade att vi gör allt för att känna att vi är med i racet.

Jag tror att vi behöver ge våra barn den möjlighet från början att se att de inte blir utan för att delar, de får med automatik mer. Medmänsklighet gör livet rikare, inte fattigare. Jag skulle vilja se barn bli glada när de får extrahjälp när det behövs, inte skämmas och gå undan. Jag vill se barn som uppmuntrar varandra, som peppar och som stöder. Och det är vi föräldrar, vi vuxna och vi som formar samhället som behöver införa detta som norm.

Jag vill ha verktyg som gör att denna “konkurrens”, “tävlingskänsla” riktas på rätt sätt. Att den bygger på kreativa möjligheter för mig, så att jag hittar mer av det som jag kan göra, jag kan hitta mina talanger. Jag jämför mig med mig inte med dig.

Att vårt behov att spegla varandra, vilket vi behöver redan från det ögonblick vi är födda, är en hjälp och inte blir till negativa stämplingar.

Att du har “finare” möbler, “märkeskläder”, mer “gillare”, mer “pengar” säger faktiskt ingenting om mig. Om jag inte tillåter det att göra det.

……………………………………………………………………………………………………………

Bild: alvaro tapia hidalgo

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Hjälp oss att nå fler – och därmed samla in mer nötkräm – genom att dela och gilla denna sida. Och tipsa gärna alla du känner som bloggar! Tillsammans kan vi rädda många barns liv i jul.

På radion idag lyssnade jag på ett intressant program som handlade om Nu-människorna.

De där personerna som har en egen världsbild och där allt är Nu! Vad är sedan? Igår, när är det?

De små barnen som har en helt annan uppfattning om tiden och som vi på något sätt med automatik förhåller oss till.

Och sen har vi de andra Nu-människorna, de som en gång varit som du och jag! Som har haft ett vuxet perspektiv på tillvaron. Nu-människan  som reagerar genom att titta mot dörren och frågar var är hon? när vi säger att imorgon kommer Marie och hälsar på. Demens.

Visst låter det bättre att förhålla sig till Nu-människor istället för till dementa? I alla fall klingar det bättre i mina öron och ger mig med ett automatik ett förhållningssätt.

Blir det skillnad för dig?

Nu-människa……dement person?

Malou

Jaha,,,höll mig uppe länge igår för att kunna sova längre för att i sedan kunna jobba natt.

Hela dagen är planerad utifrån att jag ska jobba natten.

TRODDE JAG!

Gick in o kollade vart jag skulle jobba eftersom det är lite olika….och upptäckte att jag inte skulle jobba alls.

Det är som att få en semesterdag….och en påminnelse om hur jag låtit mig bli styrd av något som ska ske. Tja,,,nu är det skönt i alla fall.

Har tillsammans med Cassandra röjt i hennes rum..Och då menar jag röjt. Inte en sak är kvar i lådor, hyllor eller garderober. Och denna tös kan samla på sig.

Små lappar, trasiga tygbitar, pennor o lite mer pennor och sedan lite till. Kottar, stenar, pärlor, gamla vykort, kuvert, frimärken, kapsyler, snäckor, foton, block, papper och snören. Kan fortsätta i all oändlighet tror jag.

Lite kul faktiskt och påminner mig om mina egna barns otroliga samlingar.

Nu ligger allt huller om buller på hennes säng och eftersom jag inte jobbar inatt campar vi ihop i natt.

Dagen den blev väl förmodligen precis så som den skulle bli!!

Kanske att jag skulle lägga lite tid, nu när jag ändå har den på att planera något för mannens 50 årsdag på torsdag?!