Och jag sitter här och låter orden falla in i mig. Ord som har kristallklara toner och skiner starkt. Är det att bli fylld av den heliga anden? Jag vet inte, jag skulle vilja beskriva det som att bli fylld av mig och min helga ande.
Jag är för ett ögonblick kärlek och inget annat än kärlek.
Detta magiska ögonblick som inte låter sig berättas men som inte gör något annat än att ropar ut sin ton.
Och jag sitter här fylld men tom. Och jag sitter här med ögon som ser bakom och öron som lyssnar bortom.
Ögonen sluts och jag låter mitt sinne fyllas av bilder, bilder av den unga flickan som älskar livet stötvis.
Bilder av ängen med högt sommargräs, av det gamla knotiga men ack så stolta trädet, av vinden som modigt stryker mot flickans hår. Vinden som får henne att sträcka ut hennes armar och virvla runt.
En plötslig glimt och hon stannar till. Vid ängens kant, precis där vid skogsbrynet står den still.
Vacker, stolt och vild. Vargen. Den gamla. Silverstråna som är upplandade i det svarta lyser som stjärnorna på himlen när solen träffar pälsen. Vargens mörka ögon tycks bli ännu mörkare när de möter flickans.
Ögonens möte skapar en väg, vägen som endast ses av de seende.
Det är kärlek och jag känner igen. Jag är hemma.
Hemma i separation och i helhet. Samtidigt.
Jag, som är jag med min heliga ande i soffan. Jag som sluter ögonen och som är flickan som är vargen, som skapar vägen.
Och nu kan jag berätta det som behövs berättas för att lämna det tomt.
För vi behöver berätta oss fria, för att kunna skapa oss själva på nytt.
