Det finns oläkta sår. Kanske har även du det i din familj. Händelser, konflikter som det inte brukas tala om, sådant som göms men som ändå ständigt finns närvarande.
Själv har jag åtminstone ett oläkt sår som jag varken har förlåtit eller försonats med ännu. Men nu är det aktuellt att ta itu med det.
Jag har, genom en liten omväg visserligen, blivit tillfrågad om jag kan ringa upp en person som sårat mig djupt. En person som alltid har funnits i min omgivning och som vid ett tillfälle betedde sig, för mig på ett oförlåtligt sätt.
Oförlåtligt sätt. Jag har funderat ganska länge på det där ordet oförlåtligt. Kanske är det så att allt inte går att förlåta men jag tror på att införliva även oförlåtliga händelser i mitt liv. Det kostar helt enkelt för mycket att gå och bära på bitterhet och sorg.
För att vara krass så har ju forskning visat att när man går omkring och bär på outtalade konflikter så påverkar det prestationsförmågan. Och det vill man ju inte. Jag vill ju inte försämra mitt liv för att en annan person gjort något som sårat mig.
Att försonas med händelsen, med personen, innebär att dessa spänningar släpper och detta påverkar i sin tur immunförsvaret, blodtryck och hjärtfrekvens. Muskler slappnar av, smärttröskeln höjs och det blir även lättare att fokusera och koncentrera sig.
Just i det här fallet så vet jag en del av förklaringen till varför personen agerade så som personen gjorde,,alkohol och rädsla.
Jag har även varit med om att en närstående till mig avlidit utan att vi två fick en möjlighet till att tala ut. Att försonas.
Men det går att försonas på egen hand. Förlåtelse handlar ju om en inställning och min inställning kan ju inte någon annan göra något åt, det är bara jag som kan förändra den.
Denna gång tänker jag se till att det inte blir försent. Jag tänker ta den hand som sträckts ut och se vad som händer. Kanske jag får hjälp med försoningsprocessen genom att vi möts.
……………………………………………………………………………………………..
Bild: imagensporfavor.com
Mitt möte med Hekates hundar 
Vi är våra förmödrar
Att vara ensam, udda och ledsen
Broar
Varför ett altare?
Vilken lycka att få vara
Vilka spår lämnar du efter dig?
Not logged in
Förlåtelsen har en stark påverkan på hela vårt väsen. Den befriar oss och tillför ny energi i vårt liv. Ändå har vi ibland så svårt för att säga det lilla kärleksfulla ordet. Av rädsla för att vår tillit skall svikas och våra hjärtan skall gråta på nytt. Vår ilska skadar egentligen bara oss själva. Så som jag ser det så kan ingen såra någon annan som inte själv har blivit sårad, och ingen kan ge någon annan lidande som inte själv lider. Det är bara den modiga som vågar ge förlåtelse… Lycka till Malou!
P.S När du skriver i din blogg skriver du alltid från ditt hjärta. Tack för att du delar med dig!
/;;0) Maria Lindbom
Tack, Maria. Vad fint att du känner att jag skriver från hjärtat, det känns bra när det är det som jag inte kan låta bli att göra.
Ha en fin påsk!